Gäst i Hotagsbygden
Gäst i Hotagsbygden
En vas full av ängsblom...

I dikten Ordspråksbonad berättar Ekelöf hur vandraren i sommarnatten kommer genom det våta gräset fram till stugan som ligger tyst och ensam. Han öppnar dörren och står en stund och gläder sig åt att allting är som förr. Sen kränger han av sig ryggsäcken och börjar göra upp eld.

Den tystnad han beskriver får man aldrig uppleva om man kommer på skoter eller terrängfordon eller ens med bil på en skogsbilväg. Men den dyrbara tystnaden finns fortfarande på sina håll i världen och i Hotagen har vi platser där man kan finna dem. Vi är mycket rädda om dem.

Gunnar Ekelöf kom som turist till Jämtland vid flera tillfällen. Strax före jul 1935 gav han sig iväg till västra Jämtlands fjälltrakter för att stanna ett par tre månader och skriva på en bok. Han valde ett enkelt ställe, ett fjällhemman som hette Frankrike där en bonde höll härbärge för folk som hade ärenden i trakten. Det var kronojägare, flyttande lappar, timmeruppköpare, kringresande predikanter och homeopater. Så här berättar Carl Olov Sommar som skrivit en bok om Ekelöfs liv:

”När han kom fram till Frankrike i decembermörkret, fann han liv och rörelse på tunet utanför huset. Uppköpare av renkött hade stämt möte med några lappar. I stugans tre fönster stod fotogenlampor med uppskruvade lågor och lyste ut över snön, som var klarröd av renblod. Fem karlar, lappar och uppköpare, var i full färd med att slakta och stycka renar. Mitt bland högarna av renkött stod en kagge, där man hällde rykande färskt renblod.”

När Ekelöf gav sig ut på en tvådagarsresa med övernattning i Östersund, bussresa och många timmars väntan på en tingad bil i ett bondkök reste han på det sätt som turister och yrkesresande gjorde ännu på trettiotalet. Turismen var flera årtionden gammal. Den hade börjat i slutet på förrförra seklet när gångsporten introducerades. Även damer gav sig ut med långa stavar för att gå i terräng. Men de behöll sina kjolar med turnyr och sina väldiga hattar. Så småningom drog man till fjälls. Nationalismen vid sekelskiftet gjorde herrskapsfolk entusiastiska för Sveriges landskap, även de nordliga och karga som för ett århundrade sedan, på 1700-talet, bara hade ansetts hemska.

Herrarna följde de engelska lordernas exempel och gav sig ut på öring- och rödingfiske och på ripjakt i höga läderkängor och med lindade ben. Fjällturismen var introducerad och i Jämtland byggdes hotell och pensionat och jaktvillor.

Också till Hotagsbygden letade sig herrskapsturisterna. De byggde jakthus som Skottland ovanför Gunnarvattnet och drog till fjälls med bärare och hästsläpa. Kockor anställdes från byarna och byborna fick se mycket som de aldrig sett förr; en livsstil som var både modern och mycket högreståndsmässig.

Den första fjällturismen var exklusiv. Få turister och ett stort uppbåd av folk från byarna. Men pensionat och gästgiverier i Hotagsbygden var ändå alltid så gott som fullbelagda under seklets första årtionden. Resorna tog lång tid och alla som hade ärende till byarna måste övernatta. Och det var inte få som hade ärenden. Resande i varor av alla slag, virkeshandlare, tummare och uppsyningsmän, veterinärer, kvacksalvare, politiska agitatorer, predikanter och symaskinsagenter...

Den folkliga turismen fanns det inga förutsättningar för. En arbetare hade på trettiotalet tre dagars semester. Det blev fyra och en halv dag om de las ihop med midsommarhelgen – på så kort tid kunde man inte resa långt. Bilar var ovanliga och dyrbara. Först på sextiotalet kom massturismen i gång. Då hade skogsbruket så få arbetstillfällen att erbjuda när flottningen upphört och huggarna ersatts med maskiner att turismen blev skogs- och fjällbygdernas hopp för framtiden.

Det som turisten söker och alltid har sökt i vårt landskap är just det som lättast störs och skadas av alltför många människor och alltför hård trafik. Det är en stor risk att landskapet konsumeras och nöts ner. Efter ett par årtiondens intensivt utnyttjande är miljön så nersliten och banal att turisterna söker sig åt annat håll. De som har gjort pengar på det snabba utnyttjandet har då för det mesta dragit vidare och byborna är kvar med spåren av kommersen.

Det står klart för byborna i Hotagsbygden att man mycket medvetet måste välja vilken sorts turism man vill ha. Besökare som längtat till fjällets tystnad och rena luft återvänder knappast när de har räknat till mellan sjuttio och åttio skotrar på fjället en påskafton.

Det finns många turister som återvänder år efter år till Hotagsbygden. Vi ser dem som gamla vänner och vill att de ska få lära känna bygdens naturmiljöer och människornas historia. Många av dem, kanske de flesta, söker något som är mycket dyrbart och mycket exklusivt i vår moderna civilisation:

En vas full av ängsblom är tysta ensamheten.


© Kerstin Ekman 2006
Alyana Design