Skriv ut


Fiske i sommarnatten


Seneca omtalar att romarna var mycket noga med att fisken skulle vara färsk. Inga andra fiskar dög än de som levande räcktes fram åt gästerna. Man förvarade fiskarna i stora vattenfyllda glasbehållare.

”Så länge han gick höll han undan från insekterna. När han kom ner till den första av tjärnarna och stannade fick han tända på näver och pinnar i en sillhink som han fått med sig. Han la gräs över och stod i den tjocka röken när han började maska på.

Han hade ett teleskopspö som nådde långt ut men öringen vakade ändå strax utanför dess räckvidd. Den gjorde ringar som silveröglor i det blanka och sega vattnet. Vattenklöverns stjärnknippen stod ännu kvar vid stränderna. Kronbladens vitrosa och luddiga insidor hade ingen brun skugga. Det var full sommar häruppe fast frosten redan flera gånger hade bränt av gräsets toppar ute på myrarna. Men fågeltystnaden märkte han och han tänkte på hur fort de gått, de ljusaste veckorna.

Nu hoppade öringarna högt över vattnet därute men han nådde inte fram. Kanske hade han skrämt dem från kanten med sina stövelsteg i den sviktande marken. Eller slagit en svart skugga över deras glasklara rum. Han beslöt sig för att försöka vid den andra tjärnen och dit ner tog han sig så tyst han kunde och stannade ett par tre meter från stranden. När han slängde ut hamnade reven alldeles intill kanten som var djupt nerskuren i svart myrjord. Han hade en mycket lätt krok och varken sänke eller flöte på reven. Han kunde känna masken slingra. En rovfågel flög spikrakt förbi honom ovanför den mörknande vattenytan. Det var bara en svart silhuett, framtung. En uggla?

I samma ögonblick högg det. Reven spändes och sjöng, fisken drog ut den och sam i vilda vida bågar. När han lyfte dansade den ner i kråkriset. En stor nästan svart öring. Det blänkte matt som oxiderade silvernitar i nacken på den. Han var tvungen att ta fram glasögonen. Fisklus. En gammal luring med lus i pälsen.”


© Kerstin Ekman 2006
Alyana Design - www.alyana.se