Skriv ut


Klovara


Gubben levde i en torvtäckt koja som han rest mot berget. Födan var mest gråfågel som las i salt, torkades och röktes. Han ägde en lodbössa och var så rädd om kulblyet att han rotade fram bitarna ur djurkropparna och stöpte om dem. Ekorrskinnen flådde han av som strumpan från sin fot. På muren bakom härden, som inte var någon mur utan råa berget, kletade han opp de vita ekorrmagarna. Där fick de torka fulla av frön. Eller också stekte han kottmagarna på glöden och åt dem som läckerheter.

Guds barmhärtighet, Kerstin Ekman, 1999


Det var så gott om ekorrar att det var tätt av dem i träden som fiskstim. Det berättar en historiker från 1500-talet. På förvintern var den fullhårig eller som det hette härd och gill. Då gav den gråverk. Så kallades det beredda skinnet. Ekorren, ikorn, var en klovara liksom annat småvilt man jagade för skinnens skull. Mård, räv, utter och bäver gav värdefullt pälsverk. Också harskinn togs till vara och av harull stickade man varma vantar och strumpor.

Ekorren som i Jämtland kallades granoxen fångades i nät på medeltiden men jagades också med båge och pilar som var trubbiga för att inte skada skinnet. Hundar markerade var ekorren satt. Tryckte den för hårt i sitt bo försökte man knacka ut den och det var inte ovanligt att man fällde ett träd för att komma åt ekorren. Skogen hade mindre värde än skinnet. Ekorrstock kunde gillras med svamp som fått ligga i blöt i vört. När ekorren rörde svampen eller brödbiten man lagt dit föll stocken ner.

På 1800-talet blev jakten med lodbössa allmän. Man tog till vara ekorrköttet som torkades innan det kokades. Det ansågs gott men smakade lite sött. När jägarna satt och flådde sitt byte på kvällen kunde de kleta upp ekorrmagarna på spismuren. Där fick de sitta och steka. Ekorrmage smakade gott om den var fylld med granfrö. Hade ekorren ätit svamp avstod man.

När man redan slutat jaga ekorre söderut fortsatte jakten i våra trakter. I början av 1900-talet fick man 6-7 kronor för en bunt med 40 skinn. Bunten kallades timmer, ännu längre tillbaka timber. Men då hade för länge sedan de jämtländska kvinnorna slutat bära ekorrumpor om halsen när de i högmässan satt i den kalla kyrkan.

En vacker kappa av svart kläde fodrad med rader av bruna och vita hermelinskinn hängde ännu på 1970-talet på gälln i den gård i Valsjöbyn som Ante och Anna Nilsson hade ägt. Hermelinen, lekatten är den större, småvesslan den mindre. Det är lekatten som har svart svanstofs på den vita vinterpälsen. Sommarskinnet är brunt med vit hakfläck. Lekatten fångades med stock och sax precis som mården och uttern. Uttern kunde man också hetsjaga på skidor.

Ett lätt byte var fjällräven som inte var särskilt skygg. Man brydde sig inte om de vita skinnen utan jagade bara djur som hade blåsvart päls om vintern. De kallades blåräv. Rödrävsskinn satte man också värde på, mest naturligtvis på korsrävens päls.

Hårda tider och små utkomstmöjligheter gjorde att jakten kunde bli livsuppehälle. Waldemar Bergstrand som föddes 1902 i Hotagen började som många pojkar snara ripor när han var i sexårsåldern. Han emigrerade till USA på 1920-talet som så många andra unga män i bygden. Efter några år blev han fri jägare, trapper, i Kanada. Han lärde sig fånga vildmink av indianerna och när han kom tillbaka till Jämtland 1937 hade han mycket att lära ut om jakt. Över niohundra (931) rävar ska Bergstrand ha dödat under rävkampanjen på 1960-talet. Men han sa när han blev äldre: ”Förr jagade man för jaktens skull - och för att leva på den. Efterhand har man fått en annan inställning. Numera bär det mig emot att döda djur. De är så vackra att titta på i sin egen värld”.

År 1574, under kung Johan III:s tid, utskeppades en last med 3.400 bäverskinn från Stockholm. Det var ingen enstaka företeelse. Trehundra år senare var bävern utrotad i vårt land. De bävrar som nu bygger sina hyddor i våra sjöar och bäckar är inplanterade. Bävern ansågs vara ett skadedjur på skogen som den satte under vatten när den dämde. Man trodde att den var ett rovdjur som levde av fisk. Men man såg den också som ett nyttodjur. Den jagades för skinnens och köttets skull. Men framförallt var man ute efter bävergäll som ända in på 1900-talet var en dyrbar apoteksvara.

Man fångade bävern i nät och fällor, med hundar och spjut, med sax och bössa och till och med ljuster. I äldre tider var jaktmetoderna grymma och hänsynslösa. Bäverjägarna tycks ha varit utomordentligt rovgiriga. När nybyggarna kom till trakter där det funnits mycket bäver kunde den redan vara så gott som utrotad av jägare som legat med hundar på trakten och kanske fångat trettio- fyrtio bävrar i ett enda vattendrag. Gället, som är sekretet från körtlar vid könsorgan och analöppning, var dyrbarare än bäverskinnet. Man använde det som medicin till mycket. Det ansågs bota hysteri och vara verksamt vid ögonsjukdomar. Man la också bävergäll i snuset för i folkmedicinen hade man känt till det sedan långt tillbaka. Bäverns långa skarpa framtänder troddes ha en magisk kraft och kunna skärpa eggjärn. De kunde också avvända ont. Svansen brukades av kuckelgummor. Det sas att ett par knivsuddar åt en barnsängskvinna fick värkarbetet att komma igång.

På 1830-talet betalades bävergäll med fyra riksdaler lodet (ungefär 15 gram). En fullvuxen hane kunde under brunsttiden ha nittio lod gäll i sina körtlar. Hela årsinkomsten för en dräng var vid den här tiden ungefär tre riksdaler. Bäverjakt betydde stora pengar snabbt.


© Kerstin Ekman 2006
Alyana Design - www.alyana.se