Samhällets hjärta
- När du säger samhälle så ser du ett municipalkontor, sa Konrad. Men du borde se ett hjärta.
Springkällan, Kerstin Ekman, 1976
Var det lilla lokalsamhällets hjärta hårt under kommunens första årtionden? För oss ter det sig så. Hotagens Kommun hade inga stora belopp att omsätta. Skatteuttaget var litet. Bokföringen var inte heller så komplicerad. Det dröjde länge innan man skaffade huvudbok. Räkenskaperna för år 1885 ger oss en bild av verksamheten. De stora utgifterna var:
Fattigvården 136 kronor
Vägunderhåll 333 kronor
Barnmorskan 252 kronor
Man hade också en särskild fattigkassa och där hade utgifterna inte uppgått till mer än 198 kronor. Fattigkassan hade en behållning på över tusen kronor. Det berodde på att fattigvården i kommunen fortfarande utövades på det gamla sättet. De som inte kunde försörja sig, rotehjonen, gick rotegång i socknen, d.v.s. de fick bo hos bönder och torpare en viss tid och sedan vandra vidare till nästa ställe. Det var gamla fattiga, änkor som inte kunde försörja sig, föräldralösa barn, svagsinta och krymplingar som fick sin försörjning på det här viset. För de nödställda var det både svårt och förödmjukande.
Under senare delen av 1800-talet blir vägbyggena en stor utgift för kommunen. Skogsbolagen hade börjat köpa upp och avverka, en helt ny tid med många fler förbindelser med yttervärlden hade börjat. Hotagen måste ha vägförbindelse för att inte hamna utanför det nya samhället. Året 1885 är utgifterna för vägbyggen 4.743 kronor i kommunen. Det är en stor summa i en liten fjällbygdskommun. Man tog upp lån för att finansiera vägbyggena.
Vid den här tiden hade Sverige fått en kår av välutbildade barnmorskor som skulle ersätta de gamla jordemödrarna. 1880 utlystes en barnmorsketjänst i Hotagen. Barnmorskan skulle få en kontant lön på 150 kronor, fritt husrum och två kronor per förlossning. Den första barnmorskan fanns i Häggsjö by. 1882 blev Anna Ulrika Malmberg Hotagens första barnmorska. Hon var dalkulla och hade vidareutbildat sig i instrumentella förlossningstekniker i Stockholm. Hon blev också vaccinatris.
Sitt första år bodde barnmorskan i ett rum på övervåningen i den gamla prästgården. Efter ett år höjdes hennes lön med hundra kronor och det beslöts också att ett hus skulle byggas åt henne. Att barnmorskan var viktig för socknen förstår man av att utgifterna stegras. Snart ska hon få tapeter och en ny Bolinderspis i bostaden. Barnmorskefrågan går som en följetong genom stämmoprotokollen. Det var ju en fråga om liv och död. Barnadödligheten sjönk avsevärt när barnmorskorna kom till byarna. När barnmorskan Wilhelmina Nyström år 1916 anhåller om avsked på grund av ålder och sjuklighet får hon behålla lön och bostad sin livstid ut. Man beslutar samtidigt att den nya barnmorskan ska vara utbildad i sjukvård. Hon ska få fjorton dagars semester och det ska finnas en noggrant fastställd taxa för hennes besök.
Läkare var det naturligtvis långt till. Hotagen hade på 1880-talet gemensamt läkardistrikt med Föllinge. Nu ansökte man tillsammans med Frostviken om att få anlita den norske läkare som var stationerad i Lierne prästgård. Men det avslogs liksom ansökan om statsanslag för lönen till en läkare i Föllinge. Hotagens kommun beslutade år 1888 att bidra med 300 kronor per år i läkarlön - men villkoret var att läkaren gjorde fyra resor årligen till Hotagen.
1890 fick man en läkartaxa. Ett sjukbesök kostade 15 kronor plus fri skjuts fram och åter. Det blev fem kronors tillägg om läkaren befann sig i en annan by. Rådfrågning kostade en krona liksom recept. Undersökning kostade två kronor. Läkaren hade 2000 kronor per år i lön. När vi är framme vid 1918 håller doktor Henriksson från Föllinge mottagning i gästgiveriet i Hotagen. Att barnmorskorna fick rycka in förstår man av att barnmorskan 1920 fick ett extra arvode på 200 kronor för att biträda vid olycksfall.
1921 beslutar man att inrätta en distriktsskötersketjänst. Kommunalordföranden Pål Nilsson i Walsjön blir ledamot av en sjukvårdsstyrelse som får i uppdrag att arbeta ut en plan för sjukvården. Hotagens sjukvårdsområde utgörs sedan av ett sköterskedistrikt som motsvarar Hotagens kapellförsamling. Nu blir sockenstugan tjänstestation för sköterskan.
Fattigvården är ett viktigare ämne för stämmobeslut än sjukvården under de första årtiondena. Den sorgliga ”kringgången” tillämpas och det är ibland svårt att placera rotehjonen. Här är ett exempel på vad man beslutade för en av dessa människor år 1879:
”Han ska tills vidare gå omkring på socknen, börja i Högberg, fortsätta i Rörvattnet, Skogsjö, Walsjön. Han ska födas och vårdas på varje ställe så länge att det motsvarar ett tunnlands skatt för fjorton dagar.”
I kommunprotokollet antecknas någon gång att en person ”går runt och ber om gåvor” då han inte kan föda sig. En hustru kommer till stämman och gråter och ber om hjälp. Hemma har de inte mat åt sig själva och inte foder åt kreaturen. Detta är år 1883. Stämman beslutar att frivilliga bidrag ska samlas in. Frampå 1880-talet försöker man att få de fattiga inackorderade mot en årlig avgift. Hundra till hundratrettio kronor var kommunen villig att betala en hemmansägare för en inackordering. Men ibland var man tvungen att ta till den gamla kringgången därför att ingen ville ta emot den fattige. Då blev i alla fall kläderna betalade av fattigkassan.
1891 gick en kvinna från Ansätten kringgång i socknen med sina tre barn. De fick stanna sju dagar på varje ställe. Ett år senare skilde man modern från två av barnen. De inackorderades hos ”ordentliga husfäder”. Kommunstämman beslöt att modern fortsättningsvis skulle försörja sig själv och det barn hon fick ha kvar. 1893 frågade sig stämman vad den skulle göra med den ogifta och havande kvinna som vandrade från by till by med sina två barn. I Hotagen hade hon varit i tre år. Sist hade hon kommit från Offerdal. Man anar långa och hopplösa vandringar bakåt i detta kvinnoliv, före preventivmedlens och de fria aborternas tid.
Redan vid 13-14 års ålder fick en sockeninackorderad pojke börja göra rätt för föda och kläder. Då sänktes ersättningen från kommunen. Det blev missväxt 1902 och folk emigrerade. Kommunen sökte statliga medel till bygget av vägen från Hotagens kyrkby till gränsen för att kunna sysselsätta folk. En kvarlämnad hustru till en emigrant hade 1905 pantsatt sin ko för att överleva med barnen. Kommunen köpte ut kon och hon fick fortsätta att mjölka den.
1884 kom Anders Olofsson i kommunalstämman på en idé: om folk drack en kopp kaffe mindre om dagen skulle man spara 18 kronor per år och person. Det borde bli kaffeförbud vid alla dop och begravningar. Själve landshövding Lagerkrantz hade sagt att kaffedrickningen var orsak till mångas fattigdom. Olofsson ville ta in de besparade medlen till kommunen och bilda en fond. Idén var för originell. Stämman avslog. Och folk fortsatte att dricka kaffe från morgon till kväll, på barndop och bröllop och gravöl och i livets alla skiften. Precis som nu.