Skriv ut


Utflykter


Det hade gått en stig här. Ja – gått. Stigen började gå då gräs böjde sig. Sommar efter sommar. Men sulorna och klövarna och tyngden upprepade den handling som blåbärsriset till slut lärde sig och vek undan för. Ett nät av stigar, gångådror, minneskärl – finare och finare ut i granskogsmarkens spetsar mot myrarna och fjällhederna. Minnas ända ut i stenskravlet. Inte förlora sig. Minnas med fötterna.

Händelser vid vatten, Kerstin Ekman, 1993


Markerna i våra bygder har en gång varit genomdragna av stigar. Människor gick till fäbodarna och av fötternas och klövarnas tramp blev det bustigar. Man hade stigar till fisketjärnar och till båtlänningar, mellan byarna och till ensamma torp ute på skogen. Stigarna har växt igen eller tagit andra riktningar och det har kommit till nya. Detta nät av stigar är en bild av bygdens minne - minnet av platser, händelser och möten. De har funnits längre tillbaka i tiden än vi kan minnas eller göra oss en bild av genom historiska dokument. Jägarfolken som i tusentals år bodde vid de sjöar som vi nu kallar Rengen och Valsjön hade sina stigar. De gick långt - kanske ända ner till Atlantkusten. De hämtade flinta och andra material långväga ifrån. På 1970-talet försvann minnesnätet av stigar till stor del över hela Sveriges skogsbygder. Med de stora hyggena utplånades en urgammal kultur som var folkets, de som gick till fots och som kände sina marker. Kring Valsjöbyn har också under 80- och 90-talen många stigar försvunnit när avverkningsmaskinerna gått fram.

Det finns stigar kvar kring Valsjöbyn, ännu urskiljbara och möjliga att vandra. GAMLA BUSTIGEN går från Brännan högst upp i Valsjöbyn och börjar vid Märta i Sko'berget. (Om de gamla namnen i och runt Valsjöbyn kan man läsa under KARTA OCH VERKLIGHET.) Man tar till vänster från Märtas hus och följer stigen till Hansbuan. STIGEN TILL FURUVIKSTJÄRN finner man genom att ta till höger vid Märtas. KOMMISSIONSVÄGEN är en stig som går från Rengsfallets södra sida upp till skogsbilvägen på Sörsia - som den södra sidan av Valsjön och Rengen kallas i byn. Här planerade man en gång att vägen till Valsjöbyn skulle gå och vi skulle då ha fått en bro över Rengströmmen i stället för som nu över Toskströmmen. Stigen gick förr ända upp till Sko'berget. Strax innan torpet delade den sig och fortsatte till Rötviken.

Det finns några välkända utflyktsmål kring Valsjöbyn. Men egentligen är Hotagens Minne uppbyggt så att man kan läsa om bygden och om byn under olika rubriker och få idéer till utflykter av mer exklusivt slag. Man kanske får lust att titta på fångstgropar som är tusentals år gamla när man läser om jakt i förhistorisk tid. Man kan vilja se var den båtlänning låg där folk, hästar, kor och getter färjades över till buom om sommaren. Det kan vara roligt att hitta knärot och brunkulla, doftticka och fjällbräken. Var våra rovfåglar häckar berättar vi förstås inte och det är nog inte svårt att förstå varför. Men var man kan få ett björnmöte om man har stor tur, och var man finner bäckar att leta guld i det berättar vi mer än gärna. Här är de klassiska utflykterna:

HASSLINGSÅFALLEN bildar trappsteg av sandsten och de är olika vid varje årstid beroende på om vattenmängden ger ett brusande flöde eller kommer i tunna strängar. Sandstenen är bildad ur havet vid atlantkusten för hundratals miljoner år sedan och har skjutits hit av inlandsisen. Nu kan man vandra i släta fina trappor som verkar vara gjorda att spatsera på och följa forsen ner mot sjön. Från fallen kan man vandra mot STRÖMHÖJDEN, tre kilometer genom gammal urskog. Då kommer man till slut fram till UTSIKTSTORNET ovanför strömmen där man har en milsvid utsikt över fjäll, myrar och skog. Man har två kilometers landsväg tillbaka till Hasslingsåfallets bilparkering när man kommer fram. Då ser man TOSKSTRÖMMEN som går mellan Valsjön och Stor-Gruveln. Det är en strid och livlig fors där det nästan alltid står fiskare.

KLINTABERG, den gamla försvarsanläggningen som under andra världskriget sprängdes in i berget. Den är nyligen iordningställd på Turistföreningen Gränslautas initiativ och har redan blivit ett populärt utflyktsmål, inte minst för dem som har minnen från beredskapstiden i Valsjöbyn.

BJÖRNKLUMPEN är den karakteristiska granskogsklädda bergshöjd man ser när man är på väg in i Valsjöbyn. Dit upp finns en ganska brant led och där har Turistföreningen Gränslauta ställt i ordning en del överraskningar, minnen från den sista björnfångsten med sax i Valsjön år 1896.

RENGSFALLET förbinder Rengen med Valsjön. Dit kommer man genom att följa skylten och ta vägen som går ut på Näset. Fallet dånar och brusar under alla årstider. När vattenståndet är som högst är det mäktigare än någonsin. Falltröskeln är av en mycket hård stenart som heter amfibolit. Fallet bildades efter den senaste istiden. Det har alltså störtat ner vatten från dessa amfibolitklippor i niotusen år nu, utan uppehåll. Det bor strömstarar i själva fallet och nedanför går de stora fiskarna som alla hoppas på. Fallet har naturligtvis lämnat kraft åt byn. En gång bodde en fin spelman i huset vid sågen. Han hette Lindegren, var hyvelförman och kom från Jule på norska sidan. Om man hör någon som tycks spela fiol genom forsbruset så är det inte säkert att det är Näcken - det kan vara Lindegren.

KVARNFALLET i Gunnarvassån syns redan från vägen. Man kan stå på bron och titta på det. Men den brantaste delen av fallet får man syn på längre upp. Här fanns förr i världen en vattenkvarn där man malde korn.

LILL-JAKOBS KÅTA är ett gammalt viste som man finner genom att åka mot Gunnarvattnet och sedan ta av till höger där det står Vinklumpen. Hela området längs vägen med sina två fäbodar, Hansbuan och Nisjbuan, med fjällägenheten Bågavattnet och Lill-Jakobs kåta anses dessutom vara intressanta som ”riksobjekt”. Men de är också delar av gammal ännu levande kulturbygd. Vägen slutar vid renslakteriet där samerna i Jingevaerie sameby slaktar i början av september.

BUSTAGRANEN finner man om man gör en vandring från Vinklumpsvägen. Den står vid bäcken som kommer från Helvetesplutten och den syns vida omkring. Det är en stor och mycket tät gran som man tog skydd under vid övernattning häruppe när man slog starren.

MINNESSTENEN som man ser vid norska gränsen är upprest till minne av två beredskapsmän, Tyr och Björklund, som förolyckades här under andra världskriget. Det skedde under övning på det minerade området intill gränsen.


© Kerstin Ekman 2006
Alyana Design - www.alyana.se