Karta och verklighet
Där ingen skoter far där glimmar ännu de gamla namnen. Det är högst oppe i de splittrade vattnens land där åarna rinner ur snön och isen, högst oppe i myrlanden där björnen går utan en ruska att gömma sig bakom, i de kala landen med sina splittrade och knivvassa vatten. Där reser han sig på bakbenen och blåser i ramarna, den gamle. Då står han i de rätta namnens land och visslar. Han ser Goeptelsjinie och Leastege och andra höga fjäll. Namnen är stjärnprickar omkring honom, de samlar sig till bilder: Giekenjaevrie som är Gökvattnet och Guhkiesjaevrie som är det långa vattnet och Suekiejaevrie som är björkarnas sjö. Där råder de gamla namnen och om dem alla finns det en sång eller skuggan av en sång.
Sista rompan, Kerstin Ekman, 2003
När man har passerat bron över Toskströmmen ser man den stora sjön spegla sina skogsraggiga bergsryggar eller fräsa med vitvågor i västvinden från de norska fjällen. Ofta är det nog en atlantvind, för här är det bara tjugo mil till Namsos vid kusten. Valsjöborna känner sig hemma när de kommer från Hotagen och har åkt över bron. Här i branterna har skogsskiftena Valsjöns fastighetsnummer.
Vägen som man åker på fick byborna på det viset att de byggde den själva från Hotagen. Häruppe hände det att karlarna sov under en gran några timmar och sedan stekte de sig en kolbulle och fortsatte att arbeta med korp och spett.
Många bybor säger Valsjön om byn än idag. Kungliga Postverket döpte om byn till Valsjöbyn när den fick eget postkontor. Det var 1921 då vägen blev färdig. Byborna har fått se namnen på sin by, på hus och vattendrag och berg bli ändrade efter rikssvenska mallar eller rentav omdöpta. Överhetspersoner med höga läderkängor och lindade ben kom resande på det som nyss varit en knagglig kärrväg och talade om hur det skulle heta.
Men kartor är en sak, verklighet en annan. När man frågar efter vägen får man höra de gamla namnen. De lever. Det står Furuviksklumpen på kartan. Men Björnklumpen heter den. Man kommer in i byn och ser på en skylt att det går en avtagsväg upp till Övre Valsjöbyn. Men åker man den så kommer man upp till Brännan. Far man till vägens slut hamnar man vid Märta i Sko'berget. Märta bor inte här längre och Sko'berget där hon bodde från början ligger på andra sidan sjön. Men så heter sista stugan innan skogen i alla fall.
Det kanske inte är så lätt att vara överhet och kartritare heller. För här i trakten kan namnen ändra sig allteftersom folk dör eller flyttar. Det kan hända något så minnesvärt att en myrplutt eller en lägda blir omdöpt. Som Zetterbergsvältan. Där välte Per Zetterberg med ett hästlass timmer för mer än ett halvt århundrade sedan. Sen passerar man Takflon där tallarna växte så raka att man kunde hyvla takspån till husen av dem. Och Grötnäset. Innan vägen var farbar kom man med båt från Toskströmmen. När de hustrur som väntade hemma såg båtarna vid näset visste de att det var hög tid att sätta på vattnet till gröten. För karlarna som varit ute på fiske eller till skogs eller kanske ända ner till bygden skulle nu snart vara hemma.
Historier är det gott om i den här byn. Det finns en som säger att de första nybyggarna hittade ett stort ben vid Björnklumpen. De trodde att det var efter en val och så döpte de sjön efter valen. Benet hade de till grindstolpe. Den som vill får tro det. Men de flesta tror mer på ortnamnsforskarna. De säger att sjön fått sitt namn av de skogklädda bergen. Ett sådant lågfjäll kallades förr för val men det hette egentligen vål. Men det finns ännu de som säger att de minns grindstolpen av valben. Den stod på en av gårdarna i byn och där var man stolt över den.
Var ligger byns hjärta? Man kan fråga sig om det inte ligger i det gula huset med affären där posten förr låg. Härutanför samlades byborna vid sextiden på kvällarna i väntan på postbussen. Ute på Näset - man kommer dit när man passerat Kvarnfallet i Gunnarvassån - ligger skolan. Den är sannerligen också ett hjärta för en by som den här. Ett annat hjärta ligger vid avtagsvägen till Gunnarvattnet där byborna har sin valborgsbrasa varje år. Förr hade man den uppe på höjden därovanför som på den tiden kallades Ivarberget. Höjden ovanför Bäckdaln på andra sidan vägen heter Geitryggen.
När man har åkt över bron har man förstås kommit väst a' åa - väster om ån. Västaåa kallas också huset som ligger vid vägkorsningen mot Näset. Där har vi fått en samlingspunkt för turister och bybor. Föreningshuset ligger till höger en bit på vägen ut på Näset. Där händer det mesta som kan hända offentligt i en by som den här. Dessutom spökar det. Om man nu fortsätter vägen rakt fram och passerar avtagsvägen till campingen går man förbi den djupa viken som heter Vågen och kommer ner till Rengsfallet. Om man inte tar av till Näset utan fortsätter vägen rakt fram har man snart kommit förbi Storflon på vänster hand och passerat hotellet. Där ligger en liten tjärn på andra sidan. Därifrån går en bäck, Lilltjennbäcken. Där ska det vara lite ruggigt sägs det. Folk har alltid sett sällsamma ting därnere. Eldkulor som flyger i luften och det ena med det andra. Nu är det bara ett par kilometer till gränsen mot Norge.
Om man vid vägkorset mitt i byn tar av till höger och far uppåt Gunnarvassvägen har man Flyn på vänster hand och passerar snart Zetterbergsvältan i den branta backen. Efter ett par kilometer tar vägen av upp mot Vinklumpen. Det står Renslakteri på kartan och det är nog så riktigt. Men Lill-Jakobs kåta ligger där också. Man far förbi Myhrbodarna som ägs av familjen Myhr. Men själva kallar de stället för Nisjbuan. Och Valsjöbodarna liksom Bodtjärnen låter en smula främmande här. Hansbuan heter den och det är Butjärn som glittrar därnere.
Bågavasstorpet är en fjällägenhet som fick elektriskt så sent som 1987. Därifrån ser man Holmvattnet och Kroktjärn ligga i olika nivåer, trappor av vatten för vindarna och regnen att stiga i.
Från Vinklumpsvägen ser man ut över de två sjöarna. Valsjön är kransad av sina raggiga valar, Rengen är en riktig fjällsjö omgiven av snöfläckiga fjäll. Här ser man långt in på den norska sidan. Rengen kan mörkna snabbt under de hårda väst- och nordvästvindarna och då blir den farlig. Byborna har respekt för Rengen.
Nu kan man stiga ur bilen och pröva på hur det känns att gå i myrmark och på fjällhed. Har man lust att ta kaffevatten ur Helvetesplutten eller pröva hur det är att sova under Bustagrana så går det bra också. Följer man till fots den gamla bustigen ner till byn hamnar man snart vid Märta i Sko'berget igen och då är man snart nere i byn.
Vi hoppas att våra gäster en gång kommer att känna sig som hemma här. Men då får man allt vandra och gå bra mycket. Man måste känna marken svara under fötterna. Då blir namnen på buvallar, pluttar, rukammar och floar riktigt levande.
DÄ FINNS DOM SOM LÄNGER GÅTT Å SÄMMER FÅTT!