Hotagsbygden var länge ett väglöst land. Men genom vattenvägarna hade man förbindelser med andra byar och bygder. Vintervägarna gick med släde över tillfrusna sjöar och myrar. Därför var också vintern resandets tid. På 1700-talet och långt in i nästa sekel använde man en släde som kallades färdskrinda. Den var två meter lång och knappt metern bred baktill, smalnade av framåt och den var så djup att godset som man skulle handla med låg väl inneslutet och skyddat för snöstorm och regnskurar. Med matspann och brännvinsplunta i färdskrindan och inbyltad i en tjock åkpäls gav man sig iväg.
Sommartid for man i stora båtar som låg vid båtlänningar. Där fick man börja gå och bära - kanske tills man kom till nästa sjö eller farbara ström. Man bar mjölsäckar, kvarnstenar och i värsta fall järnspisar. I Pelle Molins ”Ådalens poesi” finns en skildring av en båtfärd till Jorm under ledning av Jormkungen. Båtar och folk var säkert inte mycket annorlunda hos oss några mil längre ner i Hotagsbygden, på de stora sjöarna Rengen, Valsjön och Hotagen.
När båtarna syntes vid Grötnäset i Valsjön satte käringarna på grötvattnet. Det var med båt man färdades om man skulle neråt bygden eller in i Lierne på norska sidan. I ett närmast väglöst land var vattenvägarna den verkliga förbindelsen mellan byar och bygder. På vintrarna var de tillfrusna sjöarna och myrarna slädvägar. Nybyggarna på 1760-talet kom med all sin packning, sina redskap och djur över Valsjön. Säkert kom fångstmännen på samma sätt under jägarfolkens tid.
Vattnet delade byns marker. Före skiftet i Valsjöbyn hade bönderna gemensamma fäbodar på sörsidan av Rengen och på bysidan. Man fick färja över djuren och på vintern måste man frakta hö i släde över isen. Ännu i vår tid var en fäbod igång på andra sidan Rengshovden. Den heter Ivarbuan på kartan men kallades i senare tid Annabuan efter Anna Nilsson som hade sina djur där. Två gånger om dagen måste hon ro över för att mjölka. Ibland var Rengen så svart och stormig från väster att hon inte kom över utan hjälp av Pe på Hovden.
Valsjön och Rengen är farliga sjöar. Vädret växlar snabbt i fjällen och kan riva upp storm på mycket kort tid. De stora sjöarna har tagit människoliv också i lugnt och vackert sommarväder. Det finns ingen i Valsjöbyn som inte minns en sådan tragedi.
Till Hotagens kyrka rodde man från Valsjön när sjön var isfri. I båtlänningar ovan och nedan forsen bytte man båt. Båtlänningen på Hotagssidan kallades Oppgårdsnåstre. Oppgårdarna var Valsjöns och Gunnarvattnets gårdar.
