Där Valsjöbyn ligger på sin drygt tvåhundraåriga ö i tiden, bevarar stränderna minnet av människor som levde här i tvåhundra generationer. Det är många tusen år. De hade sina läger och sina boplatser vid Valsjöns och Rengens stränder. De höll till där vattnet strömmade eller i vikar. Kring Rengsfallet hade de sitt bästa fiske. På alla uddarna vid Hovden fanns deras boplatser. På den lilla holmen utanför Hovden kan de ha haft läger.
Det var ett rörligt folk. När man rastar på udden vid fallet eller vandrar upp mot strömnacken går man samma stigar som de en gång trampade upp. De har bott eller slagit läger vid strömmen. Där den å som vi nu kallar Gunnarvassån faller ut i Valsjön bodde de liksom vid Skobergsvågen på andra sidan Valsjön och vid Toskströmmen. De rörde sig mycket i sina jakt- och fiskeområden och kan ha bott på ett ställe under lektiden, på ett annat när de visste att älg eller vildren var på väg. Vid stränderna har man hittat spåren efter dem. Strändernas minne är precis som vårt undermedvetna ordlöst. Det talar i bilder som vi kan se på klipporna i Skärvångssjön. Där målade någon för många tusen år sedan jägarfigurer med fett och rödockra. Ur sjöarna sköljer de fram ting som vi för det mesta bara uppfattar som småsten och strandgrus. Detta bild- och tingspråk kan tolkas. Det rätta ögat kan urskilja att här i viken ligger avslag från en stenmästares yxa. Här har han suttit och arbetat ut skrapor och pilspetsar. Här ligger de färdiga spetsarna. Det går att urskilja de fina spåren av slagen och hur han har arbetat fram formen.
De rätta ögonen att urskilja de gamla folkens spårtecken i tiden och strandgruset är arkeologens. Men folk från bygden har också funnit många ting vid Valsjön och Rengen. Men man kan själv få ögon som ser och tolkar när man vandrar utmed sjöstränderna. Men man måste tänka på lagens bestämmelser om man hittar fornfynd. Så gamla ting är vår gemensamma egendom och man är tvungen anmäla fynden till Länsmuseet. Man får inte plocka på sig och behålla det man hittar.
Dessa människor var mycket lika oss. De strandplatser som vi tycker om och gärna vill sätta ner vår kaffekorg på tilltalade också dem. De hade samma intelligens som vi och de hade samma potential av uppfinningsförmåga och konstnärlig kraft. Tyvärr har många av oss sett bilder av stenåldersmänniskor som fått oss att betrakta dem som vildar. På bilderna har de stora toviga hårmanar och de är klädda i oberedda skinn med hårsidan utåt. De såg inte ut så. De var säkert klippta och ofta rakade och vi vet nu att kvinnorna hade flätfrisyrer med sten- och benpärlor i. De beredde sina skinn. Skinnskraporna dominerar bland fynden och man tror att en stor del av deras tid gick åt att skrapa hudar. De sydde kläder av skinnen och de gjorde skor. Det vet vi genom andra samtida fynd. I alperna hittades för några år sedan Ismannen nerfrusen och vackert bevarad. Han bar en kappa som var sydd av olika skinnremsor i ett vackert och intrikat mönster. Ovanpå den bar han regncape av flätat gräs. Runt livet hade han ett skinnkläde som gick ner i grenen och han bar sydda byxholkar av skinn. Hans skor var byggda i två skikt med torrt, isolerande gräs emellan. Han hade med sig en björkticka som medicin eller som eggskydd för verktygen. Den mannen var både snyggt klippt och rakad och han hade en yvig björnskinnsmössa som måste ha imponerat. Hans kropp är 5300 år gammal. En boplats vid Stora Foskvattnet här i Hotagsbygden är daterad med C14-metoden till 5855 före Kristus. Från den tiden och framåt mot 3000-talet då Ismannen levde vet vi att det bodde folk här.
De var långresenärer med flinta i packningen som hämtade material till sina verktyg ända från södra Sverige. Flinta finns till exempel inte här. Kanske gav de sig som Ismannen ut på långa resor, vandrade över fjäll och på stigar ner mot Atlantkusten. Säkert är att de såg och lärde sig av andra – kanske av vandrande köpmän - och att de köpte upp sällsynta material.
Dessa folk, långa generationsräckor genom årtusenden, levde som jägare och fiskare. Men de är borta när den stora klimatförsämringen börjat och granskogen vandrar in mellan tre- och ett årtusende före Kristus. Då har de kanske börjat svedja och röja små tegar och odla korn och de har boskap på bete. Ett pollendiagram från trakten av Sandöla på norska sidan visar tecken på betesdrift redan 2500 år före Kristus.
