Vildren och älg
LODBÖSSAN var ett finkalibrigt jaktgevär för blykulor...

Under 16- och 1700-talen stod jakten precis som nu under tillsyn av länsstyrelsen och det var ”dess underhavande kronobetjänte” som utövade den i bygderna. Men vilken tillsyn och makt hade man i områden som Hotagsfjällen? Lagar och förordningar fanns det. Det som vi idag kallar Hotagsbygden var före nybyggarperioden på 1860-talet avradsland åt bönderna i Föllinge. Det betydde att dessa mot en avgift, avraden eller avgälden, kunde utnyttja områdena för bete och slåtter om de hade möjlighet till det för de stora avståndens skull. De hade också rätt till jakt och fiske i dessa marker som säkert hade överflödat av vildren och skogsfågel så långt människor kunde minnas tillbaka. På sextonhundratalet jagades vildren fortfarande med pil och båge men lodbössan var på väg.

Många av de jaktmetoder som man förr använde vid s.k. högdjursjakt var grymma. I dag skulle vi kalla dem oetiska. Myndigheter och också enskilda människor var klara över att viltstammarna hotades av alltför skoningslös och hårt bedriven jakt. Men man hade ju inga möjligheter att kontrollera jakten i de stora ödemarksområdena. Hungern drev människor i fattiga bygder att jaga hänsynslöst när de hade tillfälle till det. För en vildrensflock som synts på fjället kunde man gå man ur huse och bli borta i flera dagar, så betydelsefullt var köttförrådet som kunde föras hem eller läggas i häbbren. Lapparna kunde åka med tross av ackjor och bli borta på jakt i veckotal.

Fjällets vildrenar var skygga och vaksamma djur som levde både i skogen och ovanför trädgränsen. De gick inte ner från fjället om vintern som tamrenarna utan tycks ha varit rörliga över både kalfjäll och skogsområden. De jagades ofta av lappar och bybor tillsammans eller också lejde byborna ut jakten på avradslandets fjäll till lapparna mot andel i köttet. Helst jagade man vildren om hösten och förvintern då de var feta och var så skygga. Men man förföljde dem också på vårvinterns skarföre. Hjordarna kunde ringas in och drivas mot stup. Lapparna jagade dem med en tam renko som bulvan. Man hade förstås snaror och giller och alla sorts fällor som mänsklig uppfinningsförmåga kunde tänka ut - och hade tänkt ut: jägarfolket gjorde fångstgropar för vildren för många tusen år sedan.

Lappar och s.k. strykfinnar som drog från område till område och tjuvjagade var skickliga skidlöpare och jagade ofta vildren i smygjakt. Då hade man vit skjorta och mössa som man trädde utanpå kläderna för att inte synas. Andurn, högerskidan, var skinnklädd. På vårskaren som bar jägaren men inte renen var denna jakt en ren hetsjakt som slutade med att djuret stupade av utmattning.

En lyckad jakt ska ju sluta med bytets nedläggande. Jakten på vildren var så framgångsrik att den slutade med vildrenstammens förintelse.

Det andra stora högviltet i våra trakter, älgen, jagades också så intensivt att den mer eller mindre hade utrotats i östra och delvis i mellersta Jämtland från början av 1830-talet till slutet av 1850-talet. Då började stammen öka igen och den ökade hastigt och gåtfullt. Men det behövdes bara en vinter med djup snö och långt skarföre för att älgstammen skulle gå ner. Vintern 1850-51 var en förintelsens tid i dessa trakter.

I början av 1900-talet hade man svårt att beräkna älgbeståndet i länet på grund av de långa avstånden och tjuvjakten som var allmän. Men vi vet att även hos oss var älgspår en händelse som ofta ledde till att flera man gav sig ut på jakt.

Älgjakten i äldre tid ger egentligen prov på samma grymma uppfinningsförmåga som jakten på vildren. Självskjutande giller var inte ovanliga. Man gick på smygjakt och man jagade i lag. Men jakt med lös hund som ställer älgen har alltid varit det vanligaste häruppe. Hetsjakt på skarsnö bedrevs också och systemet med fångstgropar, s.k. älggårdar, praktiserades ännu in på 1800-talet byalagsvis. I Valsjöbyn säger man att fångstgropar användes ännu i början av 1900-talet.

Under första världskriget och de närmast följande åren var älgstammen utrotningshotad i länet. Tjuvskyttet var mer omfattande än någonsin förr. Jaktvårdsintresserade lyckades få igenom en fridlysning av älg mellan åren 1921 och 1925. Det rådde också förbud att skjuta älgkor under 1926.

Man behövde också efter 1925 ett fredat område där älgstammen ostört kunde förökas. Efter mycket diskuterande med markägarna fick man till stånd en fridlysning av älg på Botelnäset mellan Hotagssjön och Häggsjön. Den gällde i tio år.


© Kerstin Ekman 2006
Alyana Design