Blomstringstid
Ingen vet riktigt vad det ska bli av byn...

Valsjöbyns 1900-talshistoria tycks börja året 1888 då Herman Orsa kommer till byn och öppnar en lanthandel. Nu kan huggarlagen köpa fläsk och mjöl och hästfoder. Ibland går inte huggningarna så bra. Man blir skyldig i affärn. Herman Orsas makt växer och han kan köpa skog - eller ta skiften som likvid. Huset där Herman Olsson hade sin handel finns kvar. Det ligger nedanför den nuvarande affären och det ser inte ut som något annat än ett långsträckt uthus. Här kom Valsjöns ekonomiska nav att befinna sig under årtionden framåt. När dödsboet sent omsider skiftades på 1980-talet hade det länge varit den största skogsägaren i byn näst SCA.

1890 får byn sin första telefon. Den är placerad i Herman Orsas affär. Men vägen ska dröja många år. Ännu ros varor och post upp till Valsjön. Vi är i union med Norge men Valsjön får en gränsridare som patrullerar riksgränsen. Han heter Esten Pettersson och än i dag kallas hans hus som ligger på vänster hand alldeles efter avtagsvägen till Näset för Gamla Tullen. I början av det nya seklet finns det ett gästgiveri i Valsjön. Det drivs av Hemming Karlsson. Turister har börjat komma. Herrskapskarlar som ska skjuta ripa och fiska öring och röding.

Först 1906 genomförs laga skifte i Valsjön. Förut har byns alla djur betat på Kajsabuan eller sörbuan söder om Rengen i sommarens början. När starrslåttern började flyttades de över, med båtar, till nolbuan som låg norr om byn. Man tog en häst i betslet och ledde ner den i båten. De andra följde efter simmande. Förutom bupigor hade byn en hästgetare som hade ansvar för att byns hästar inte skadade sig eller gav sig av för långt bort. Nu, efter det laga skiftet, måste varje gård ha en egen buvall. Man bygger nya bustugor, kokhus, lador och sommarlagårdar.

1914 får byn telefonväxel vilket betyder att byborna kan skaffa sig egen telefon om de har råd till det. 1916, mitt under kriget, börjar man bygga turbiner och en kraftanläggning i Rengsfallet: Valsjö Kraft & Såg har bildats. När anläggningen är färdig 1917 förser den hela byn med ström och driver ett sågverk nere vid fallet. Än i dag är det många som kallar platsen för Sågen fast där knappast syns spår av husen.

Det som alla har väntat på är naturligtvis vägen. Man kan säga Vägen och alla bybor vet vad man talar om. När Vägen blir färdig... 1921 fullbordas sträckan mellan Hotagen och Valsjön. Nu får byn poststation och döps om till Valsjöbyn. Det dröjer bara två år så köper handelsman Lars Hermansson byns första bil. Men han kommer bara till Tulleråsen med den. Där kör han av vägen. Han lämnar bilen och fortsätter med hästskjuts. Det sägs att han aldrig mer körde bil. Hans fordon var en kombinerad last- och personbil. Den köptes - på plats - av Emil Andersson och Lars Zetterberg och fördes hem till Valsjöbyn där den fick göra mycket nytta för sig.

1926 har postbilen börjat gå. Nu är det fart på Valsjöbyn. Ett år senare byggs det pensionat. Ägaren heter Pål Nilsson och han har oftast fullt hus. Resorna tar lång tid och kräver övernattningar. Byn har fått B2-skola. Det innebär att ett par klasser undervisas ihop men man gör inte längre intagningar bara vartannat år som man gjorde förut. Det ser ut att gå bra med skogsaffärerna i Valsjöbyn sedan den första flottningspråmen byggts i början på 20-talet (med britsar för övernattning). Man har som mest 23 hästar i byn och eftersom man räknar tre huggare på varje häst tycks det finnas arbete i skogen. Men för alla räcker inte arbetet och pengarna. Arbetslöshet och depression återverkar också här. Under åren 1927 till 1930 lämnade ett trettiotal personer byn och utvandrade till USA. Det var unga människor, byns framtid. De hade nog alla tänkt sig att de skulle komma tillbaka och ha pengar med sig. Men det var inte många av dem som återvände och det blev tragedier i familjerna.

Huggning och flottning fortsätter. 1936 byggs en ny flottpråm av plåt. 1939 är vägen in i Norge klar. När kriget bryter ut i september börjar en helt ny tid i Valsjöbyn. Militären flyttar in i pensionat och andra hus. Tankshinder uppförs. Man börjar bygga den försvarsanläggning som efter ett befäl kom att kallas Klintaberg. Byn hade under denna tid tjugofem jordbruk igång - många av dem var mycket små. Nu fick man sälja mjölk och ost och hästfoder till militären. Kafé och pensionat gick bra. Man hade föreningshus, ägt av Karl Jonsson, Karl S. Jonsson (Kalle Västa'åa) och Oskar Aronsson, han som kallades Trubbel. Det fanns skyttepaviljong borta vid Storflon. Under krigstiden byggde Herman Orsas son Alf Hermansson den nya affären. Skolbygget blev färdigt 1943. Då flyttades också småskolan till Näset. Den hade förut legat i det hus som ligger på vänster hand närmast efter Gamla Tullen på vägen mot Norge. Men kraftstationen vid Rengsfallet las ner. Nu hade Rörvattnets kraftverk blivit färdigt.

Det byggs ett nytt föreningshus 1955. Det tycks vara ett tecken på en motkraft i något som annars ser ut att gå mot en utarmningstid för byn. År 1966 går det inte att få lån för att bygga bostadshus i Valsjöbyn. Bankerna tror inte på byns framtid. Tullstationen läggs ner 1962. Det är ett tecken. När sista rumpan har gått 1969 är flottningen nerlagd. Bolagen har gått över till lastbilstransporter. Nu väntar kalhyggenas tid. Snart kan en processor med en enda man som förare avverka ytor som krävde många mans arbetskraft för bara ett årtionde sedan. Och hästar är det inte längre tal om. Och snart är det bara tre familjer i byn som har getter. Kullkorna betar inte längre på lägdorna.


© Kerstin Ekman 2006
Alyana Design