Här har vi dem allihop, folket i Hotagsbygdens byar. Storvasstussan betyder att det var småväxt folk. Det var Gunnarvattnet som förr hette Storvattnet. I Valsjön fanns sluskarna och i Hotagen bodde det herrskap. Häggsjöborna var sprättar och gjorde sig viktiga. I Rörvattnet hade de något fel som är så ålderdomligt att vi inte kan översätta det. Att Rötvikarna var snåla står i alla fall klart och innevånarna i Åkersjön måste ha tillbragt en hel del tid i bakstugan. Men hurdana blev de av det? I Vallrun bodde skvallertanterna.
Byarna i den gamla Hotagsbygden är Gunnarvattnet, Valsjöbyn, Hotagen, Rötviken, Rörvattnet och Häggsjövik. Lite längre bort ligger Skärvången med Stångviken samt Åkersjön och Bakvattnet. Numera när bilvägar gör avstånden kortare räknar vi gärna in även dessa byar i Hotagsbygdens gemenskap.
Hotagen är inte bara namnet på en bygd. Det finns ju också en by som heter så och där ligger Hotagens kyrka. Församlingen ingår i Föllinge pastorat. I byn finns församlingshemmet intill kyrkan. Det är på själva kyrkplatsen i Hotagen vi brukar ha våra hembygdsdagar. Kyrkan ligger på en udde i den sjö som från början har gett byn och bygden sitt namn. Hotagen är ett genuint naturnamn som har fästs vid sjön som en beskrivning av den långt innan det fanns någon bebyggelse vid dess stränder. De som en gång för länge sedan gav sjön det namn den nu har måste ha tyckt den var farlig med sitt lättrörda vatten häruppe där stormarna snabbt blåser upp från fjället. -AGEN betyder vatten, sjö. HOT- är släkt med ett fornvästnordiskt verb HVATA. Det betyder stinga och stöta. Ett annat besläktat ord är HVATR som har innebörden snabb. HOTAGEN skulle alltså kunna betyda det stingande vattnet - sjön som är snabb och farlig.
I mer än hundra år hade vår bygd ett självstyre som låg nära byarna. Kommunalfullmäktige i Valsjöbyn och Rötviken brukade cykla till stämmorna. I Hotagen grundades kommunen 1863. Stämman valde Isac Olofsson till ordförande. Han fick fyra riksdaler om året i ersättning, ledamöterna fick tre. Stämman ombesörjde fattigvård, vägunderhåll och postgång. Man diskuterade om rotehjonen, de människor som fick underhåll av kommunen, kunde användas vid vägbyggen. Skottpengar på varg, järv, lo och björn bestämdes. Man valde fjärdingsman. Hungeråren på 1860-talet drabbade också Hotagen. När frosten tog kornskörden fick fyrtiotvå hushåll bidrag. Det samlades in ljus till kyrkans belysning. Länge var varje hemmansägare skyldig att bidra med två ljus som vägde 4 lod. Torparna skulle bara lämna ett ljus. Klockaren och kyrkovaktmästaren fick sedan dela på stumparna, men de måste först se till att smörja remmarna i kyrkklockorna med dem. Om kyrkan strålade av ljus under julottan så var det alltså genom en gemensam och högst påtaglig insats.
Numera ingår Hotagen i Krokoms kommun som är den vidsträcktaste i landet. Men de gemensamma angelägenheterna i byn sköts fortfarande till en del av byborna själva genom föreningar och byalag. Det finns till exempel både vägförening och gatubelysningsförening. Hotagens Minne har också varit en gemensam angelägenhet för en grupp bybor. Vi träffades regelbundet i Västaåa där faktauppgifter och minnen samlades in. Kärntruppen i arbetet med Hotagens Minne utgjordes av byborna Verna Frimerth, William Fryklund, Karin Hansson, Ingeborg Jonasson samt Elsa och Per Nordenmark. Kerstin Ekman och Börje Frelin tog emot uppgifterna och förvandlade dem sedan till texter och satte in dem på deras plats i programmet tillsammans med mycket nyskrivet material om traktens natur och historia. Vi fick så småningom genom landshövding Sven Heurgren ett anslag från Länsstyrelsen till datorköp så att vi kunde visa Hotagens Minne på två datorer i byn. De sattes ut i affären och turistbyrån.
