Valsjöbyn ligger nedanför Hotagenfjällen. Det är ett fjällområde som sträcker sig från Skalfjället mot nordväst och det stora vattenrika fjällområdet nedanför Murfjället. Söder därom ligger Penningkeisen. På dessa båda fjäll finns riksrösen - de ligger alltså till en del i Norge. Penningkeisens sluttningar med kantareller och hjortron når man från Gunnarvattnet. Häruppe förekommer också ripjakt under hösten. Valsjöbyns verkliga hemmafjäll är Vinklumpen. Från renslakteriet och Lill-Jakobs kåta kan man göra utflykter upp till Vinklumpen och mot Sandknölarna (på kartan Sandknularna).
Många fjälltoppar har här fått behålla sina samiska namn som Jalketsåjja och Tjuole. Vin i Vinklumpen är ett gammalt ord för fågellek, ripornas, orrarnas och tjädrarnas lek under parningen. Bäverfjäll är ett stort fjäll i den östliga delen av fjällkedjan. Härnere finns också Harafjället, Grubbfjället och Skalfjället. Det finns också många mindre fjälltoppar inom området.
Skidterrängen kring Vinklumpsfjäll är lättsam. Man kan säga att Hotagsfjällen på den här kanten är mycket vänliga fjäll med mjuka sluttningar och toppar som inte är alltför svåra att ta sig upp till. I björkskogsbältet nedanför Vinklumpen häckar många skidåkare på sina renskinn under varma och soliga vårvintersöndagar. Där kan man alltid hitta en läplats. Man kan också se spår efter fjällräv och ripa och kanske efter järv. Samebyns renar har sitt vinterbetesland i trakten av Lit men de kommer om våren tillbaka till Vinklumpsfjäll för att kalva. Kalvningslandet ligger nordväst ut och det är lätt att förstå varför här råder skoterförbud. Vid Lobbersjön cirka 17 kilometer fågelvägen norrut från Vinklumpen har Hotagens sameby som numer heter Jingevaerie sitt sommarviste. Det sydsamiska ordet betyder småfjäll.
Renslakten vid Vinklumpen brukar ske i början av september. Numera är slakteriet elektrifierat. Under sjuttiotalet använde man bensindrivna elverk. Vägen hitupp är byggd till renslakteriet. Innan vägen fanns hade byborna alltså mycket lång väg upp till fjälls. Det var då den gamla bustigen upp till Hansbuan som man följde och fortsatte. Här kunde man i bästa fall ta sig fram med häst med sina myltkaggar och ta ner starrhöet till byn på slädar. Hur långt och besvärligt det var för byborna att komma upp till myrslåttarna nedanför fjället förstår man av att slåtterfolket brukade övernatta under Bustagrana på Norrun.
Hotagenfjällen har inga riktigt berömda och inventerade blomsterfjäll. Men kring Sandåarna kan man finna platser med en rik flora av högörter, särskilt den gula trollius med sina blombollar som i många landsändar har gett den namnet smörboll. Här heter den ploppen. Tolta växer rikligt i många sanka områden och när den ofta manshöga och saftiga örten (som är släkt med cikoria och maskros) blommar kan man vandra i violetta skogar. Man kan också hitta rester efter toltagropar. I dem har fjälltoltan konserverats som djurfoder. I bäckravinerna nedanför till exempel Hussekåjja växer fjällbräken och många andra ormbunksarter så vackert mellan stenarna att det ser ut som de planterats ut i japanska zenträdgårdar. På en av topparna på Sandknölarna växer en fin men blygsam fjällflora med bland annat fjällnejlika och fjällviol.
Vill man se ett riktigt blomsterfjäll ska man fara söderut till Ansätten som ligger i utkanten av Oldfjällen. Från Bakvattnet finns en led upp till Ansätten. Vid Stenfjället ovanför Rörvattnet finns en platå som anlagts vid kraftverksbygget. Därifrån har man en storslagen utsikt över vår skogs- och fjällbygd genomstrimmad av blåa vatten.
Gunnarfjell i Norge hör till samma fjällkedja som Hotagenfjällen. Man kommer dit via avtagsvägen mot Eide cirka tio kilometer från gränsen. Man kan också fara dit över Gunnarvattnet. Gunnarfjell är inte särskilt högt men terrängen i det orörda björkskogsbältet nedanför fjället är storartad med sina branta klippraviner och sin yppiga växtlighet. Där stöter man upp stora tjädertuppar och där hör man sauernes (fårens) klockor och ser överallt de stigar de trampat upp. Det finns ofta björn på Gunnarfjell.
Topparna är lätta att bestiga. Från Gunnarfjell och det lägre Vålfjell ser man långt in i den norska fjällvärlden. Vårvinterns skidturer under vackra dagar kan vara på det här sättet:
”En man och en kvinna for i fjällets sluttning österut och det regnade. Snön var genomskinlig och frasade kring skidbrättena. Det var ett lätt regn som kom i långa stråk med vinden. Deras ansikten blev våta men strömmade inte utan flög mot dem. Snöflaken krympte. Bäckarna som tigit vintern igenom sorlade starkt. Långa stycken måste de gå över fjällheden med skidorna på axeln. De kom ner till ån och gick över på en bågig brygga av is och packad snö. Han höll andan när de hörde vattnet rusa.”
Händelser vid vatten, Kerstin Ekman, 1993
