När slåtterfolket skulle övernatta på ruarna och fjällmyrarna norr om byn byggde de en bustad, ett vindskydd som ibland kallas för gapskjul. Det brukade också huggarna göra för att ha någonstans att ta vägen medan de byggde sig en riktig koja med eldpall och britsar. Bustaden eller gapskjulet hade en sida öppen mot elden. Idag kan man sitta vindskyddad i en bustad på många fiskeplatser där de byggts upp för turisternas behov. Där brukar också finnas ved.
På Norrun behövde slåtterfolket inget vindskydd. Där fanns en storgran som flera stycken kunde krypa in under och övernatta utan att få regn på sig. Den här stora granen kallades förstås bustagrana, eftersom hon gav samma eller kanske till och med bättre skydd än ett gapskjul. Här följer nu en skildring av ett blivande kärlekspars ankomst till bustagrana där de söker skydd för regnet.
”Vi tar oss bort te bustagrana, sa han. Hu ä tät. Jag kan inte låta marra stå här i skvale heller.
Ha man en vän på bygden
Så ledde han hästen över den sviktande marken in i en myrlänt granskog som blev allt glesare. Hon hade tyckt att de kunde nöja sig med vilken yvig gran som helst att sätta sig under. Men han sa att rätta grana var längre bort. Där brukade slåtterfolket övernatta och hon var tät som en koja.
Det var den största gran Hillevi hade sett. Det var ett lutande risskydd framför den och svarta rester efter en eldstad. Hon skulle inte ha trott att det fanns så stora träd. De hann inte ens fånga en skymt av toppen för han föste in henne och slängde filten efter. Sen hörde hon honom böka på andra sidan granen när han hittade en plats åt märren och band fast henne.
Den nedersta kransen av grangrenar var som en stor klocka eller en vid fransad och släpande kjol. Det fanns inget grönt på marken härinne, bara en glatt matta av rödbruna barr. Och det var tätt. Utanför susade nu regnet men inte en droppe nådde in här.
Hillevi tog av sig sjaletten och torkade ansiktet med den. Nu kom Halvorsen inkrypande och vände försiktigt på sin rundkulliga hatt så att vattnet dröp bort. Han var våt i håret också. När han såg att Hillevi vätt ner sjaletten så att hon inte kunde sätta den på sig igen sa han:
Dä va synn dä.
Varför det?
Hillevi va så pussmunt i sjalett.
Det var det hon förstod. Han skulle bli oförskämd när de kröp inpå varandra på det här sättet. Men tillsvidare sa han ingenting mer i den genren utan fick fram en flaska ur kavajens inre. Den var nerstoppad i en ullsocka.
Nu ska Hillevi få kaffe å smörgås, sa han.
De fick lov att dela på filten och de drack det ljumma kaffet ur samma flaskhals. Annat var inte att göra. Utanför var allt morgonnaket och vått och det susande regnet gjorde henne nästan yr. Det löste dofterna ur myren. Hon kände igen dem från myltplockningen. En multen, stark och sammansatt kryddoft.
När de åt korvsmörgås som hon var ganska säker på att grosshandlarn skulle ha haft till matsäck frågade han rakt på sak och utan gyckel i rösten:
Har Hillevi nån vän?
Nu om nånsin måste hon säga ifrån. Men vad skulle hon säga? Att han gick för långt och var oförskämd? Han måste förstått att hon blev förargad för han sa:
Hillevi ska inte ta illa opp.
Och så började han gnola med en röst som skulle ta bort allvarsamheten ur det han sagt nyss:
hänn älsk man ju i reine dygden...”Guds barmhärtighet, Kerstin Ekman, 1999
