I Valsjöbyn har vi ett hus som heter Västaåa. Egentligen betyder det bara väster om ån, väst a' åa. Det är väl bevarat från äldre tid och har nu varsamt renoverats för att bli ett nytt samlingsställe i byn och en plats där besökare kan få veta en del om oss. Västaåa är precis som det vita huset nedanför affären där Serena Hermansson bodde ett litet kulturminnesmärke. Det kan man faktiskt också säga om det sexkantiga dasset vid Gamla Tullen. Detta var förr ett av byns båda spruthus där man brukade förvara brandredskap. Börjar vi tänka efter går det ju att se både det ena och det andra som ett märke från gammal tid. Resterna av kablar efter färjan som från Hovden fraktade djuren över till buvallen på andra sidan. Spåren efter det lilla kraftverket och efter sågen vid Rengsfallet. Men mycket har sjunkit ner i myren och kanske snart i glömskan. Som vår dansbana och skyttepaviljong.
Kulturminnesmärken låter högtidligt. Men märken lämnar människor alltid efter sig när de ordnar sina livsformer. Det är egentligen det här som är kultur: Ordnade livsformer. Gemensamma anordningar och överenskommelser. Byggnader. Stigar och vägar. Språk.
I en bygd som den här finns märkena inte bara i byn. Fäbodarna, stigarna till dem, slåttermyrarna där ännu störarna står kvar, träden som man satt och postade under eller övernattade i skydd av är också märken. Vid Bågavattnets fjällägenhet har ett stort område inventerats och man har konstaterat att det har riksintresse som bevarad kulturbygd. Det är alltså unikt. Det finns inte många ställen i Sverige där man fortfarande har en sådan gammal kultur levande som i detta torp. Där betar ännu getterna och man gör ost och mese.
Jägarfolkens märken i trä och på skinn, deras stigar och byggnader har alla sjunkit ner i marken och är borta. Kvar är slagmärkena som de gjorde på sina stenverktyg, skörbränd sten från kokgroparna och de djupa älggravarna. Det tog tusentals år för deras märken att plånas ut. För oss och vår tid här i bygden, som vi räknar från nybyggartiden på 1760-talet, tog det endast några få år att utplåna våra stigar, att fälla märkesträden och lägga buvallarna under lövsly och granplantor. Det är det moderna skogsbruket som har gjort vår tids djupa märken: näten av skogsbilvägar och de stora arealerna med kalhyggen och planterad skog. Det har åstadkommit den största och mest omvälvande förändringen av landskapet sedan inlandsisen smälte bort. Det har också förintat det mesta av våra gamla märken och stigar. Jägarfolkens fångstgropsystem vid Hasslingarna är redan delvis förstörda av skogsmaskiner. Desto viktigare är det att vi minns dem som finns kvar och skyddar dem. Men förutsättningen för att våra gamla märken ska bevaras är att vi sätter värde på dem och den kultur de representerar. För den som själv har övernattat under Bustagrana vid slåttern på Norrun är det inte svårt att förstå det gamla sättet att leva. Men kultur betyder också att vi känner och förstår också sådant som vi inte själva kan minnas. Kultur är egentligen minne. Minne långt tillbaka.
Det var efter mitten av 1700-talet som tystnaden bröts i de stora och täta granskogarna runt Hotagen och Häggsjön, Valsjön och Rörvattnet. Nu hördes det yxhugg också om vintern. Sluttningarna ner mot sjöarna hade fått bebyggelse. Starrhöet fraktades inte längre på båt neråt mot Föllingebygdens byar. Det las i lador. Nu skulle folk och fä hjälpa varandra att övervintra här. 1756 får en dragon som heter Olof Olofsson rätt att bosätta sig i Vinklumpen. 1761 kommer det två nybyggarfamiljer till Walsjön. Dragonerna Huss och Ringstedt kommer från Lit och tar upp nybyggen vid Häggsjön i mitten på 1760-talet. Det är ingen slump som gör att nybyggarna kommer dragande med sina båtar förbi fallen, med sina getter och tackor och redskap just vid den här tiden. Sverige befann sig liksom hela Europa i en djup ekonomisk kris. Man prövade nya möjligheter att få det stela gamla landet, som en gång varit en stormakt men som förlorat allt under Karl XII:s krig, att leva upp. Tjänstehjonsstadgan lättade man på så att det blev möjligt för pigor och drängar att flytta och kanske ta torp. Myndigheterna uppmuntrade hemmansklyvning och nyodling i skogs- och fjälltrakter.
I länet hade man fått en landshövding som verkade starkt för ekonomiskt uppsving, företagsamhet och nya metoder inom jordbruket. Han hette Per Abraham Örnsköld och när man ser honom porträtterad i friserad peruk och trekantig hatt med sidenrosett, kokett hållande en liten kramsfågel som han just nedlagt med sin finkalibriga bössa kan man tro att han bara var en dekoration på landshövdingestolen. Men han var energisk och drivande. 1763 gjorde han en omfattande inspektionsresa på knaggliga vägar. När han kom tillbaka från den gjorde han föreskrifter om reformer, inte minst på jordbrukets område. Men bönderna var tröga. Han fick till och med straffbelägga deras konservatism. Tre daler silvermynt kostade det att inte rätta sig efter reformföreskrifterna om storhässjor, tröskvagnar, höst rågsådd och andra moderniteter. Nyodlingen och upptagandet av nybyggen i utmarkerna hörde också till de företag som Örnsköld uppmuntrade. Bönderna var inte glada att se nybyggare på sina avradsland, kronomarker som de för en rimlig avgift (avraden) utnyttjade som bete, till myrslåtter, fiske och jakt. Men de som i längden fick den största nackdelen av nyodlingarna var renskötarna. Allt oftare fick de ge upp anspråk på betesmark för sina renar.
I ett par årtionden, ibland ända upp till femtio år, var nyodlingarna befriade från skatt till kronan. Sedan förvandlades de till kronotorp och kunde friköpas som skattehemman. Det gick inte alltid som nybyggarna hade hoppats och som de hade slitit så hårt för. De kunde få lämna ett torp som de brutit upp när de inte förmådde betala skatten. Det fanns också gott om motståndare till hela nyodlingsidéen och de såg mörkt på torparnas möjligheter i avlägsna fjällområden. Själve landshövding Örnsköld var missnöjd med nybyggare som enligt rapporter mest löpte omkring i skogen med bössan och inte ägnade alla sina krafter åt nyröjning. Det var nyröjning och i förlängningen nya hemman och en utvidgning av bygden som de styrande ville ha. Målet för nyröjningarna var naturligtvis att så korn och få det att mogna på de små och ofta brant sluttande tegarna. Nybyggarna hade svårt att få kornet så moget att det dög till utsäde. Rovor var mat för både människor och djur. Blasten hackades till foder. Man tog vara på agnarna efter tröskningen, nässlor och ärthalm, man hackade gran- och tallris och av allt sådant som vi skulle kalla för avfall kokades en sörpa åt korna. Det var svårt att få starrhöet att räcka hela vintern. Till och med renlav användes som kofoder. På svaga ben leddes djuren ut om våren. Getterna var överlevnadskonstnärer och utgjorde tryggheten i en osäker tillvaro. Men man kan fråga sig hur nybyggarna skulle ha överlevt med sina växande familjer om de inte kunnat snara fågel, skjuta älg och fiska. Brödet var även i goda år beskt och grovt av barkmjöl. Ute på myrarna och i skogen fanns en källa till liv och hälsa som vi långt senare kom på att kalla vitaminer. Myltan och lingonen var fyllda av livskraft.
