På sommaren 1762 slår Göran Andersson och Per Jakobsson starren på varsin myrslått. Hustrurna Göran Kjersti och Per Kjersti - båda råkar heta Kjerstin Jönsdotter - går efter dem och samlar upp de dyrbara stråna. De förbereder sig nu för sin första vinter i Walsjön. I augusti 1761 har Per fått sin nyodling upptagen i Förteckningen över Nybyggen i Jämtlands Fögderi. Görans har registrerats ett par månader senare. Vi vet inte om de redan varit här en del av ett år. Nu är det i alla fall allvar. Den här vintern ska de överleva på vad Walsjöns vatten och myrar och skog kan ge. De har inte kommit till något öde och okänt land. De hittar flera rester av gammal bebyggelse. I Föllinge församlings äldsta kyrkobok från 1693 sägs det att Walsjön ska vara bebott. Tillfälligt har det säkert varit hus här sedan långt tillbaka, kanske sedan medeltiden då bönderna i Sörli hade fäbodar här. Och förbindelsen över de långa sjöarna in till Tröndelag och ner i den rika Namdalen går ju här.
Att röja nyodlingar och bygga hus i gränsområdena nordväst om Hotagen var så långt fram i tiden som på 1700-talet en vansklig sak. Jämtland och Härjedalen var visserligen svenska landskap genom freden i Brömsebro på drottning Kristinas tid. Men ännu var gränsen inte klart fastställd och rösena var få och glesa. Gränsfjällryggen skulle följas, men redan då fanns hacket som gör det möjligt att lokalisera bygden på väderkartan i TV; Sörli och Nordli ansågs höra till Snåsa pastorat och vara norska, det vill säga tillhöra den danska kronan. Valsjön hade varit bebott långt tillbaka i tiden, kanske redan på 1300-talet. Men det var bönder från Sörli som hade fäbodar här.
Det är genomströvat land. Här har fiskats och jagats i alla tider. Säkert har både Per och Göran varit här förut på nätfiske eller starrslåtter. Per är ingen ungdom längre. Han fyller fyrtioåtta år och är gift med en sjutton år yngre kvinna. De har en pojke som är fem år gammal och en flicka på tre. Samma år som de flyttar till Walsjön föder Per Kjersti sitt tredje barn, en liten flicka som överlever och får heta Kjerstin hon också. Kanske har han haft torp längre ner i bygden och inte kunnat föda sig där. Göran är bara tjugotre år. Han har varit dräng eller hemmason. Hustrun är nitton. Hon är nog för ung för att ha varit ute som bupiga på så avlägsna ställen som det här. Men a'Per Kjersti som är över trettio har kanske sett trakterna kring Valsjön och Rengen förr. Flyttningen har nog gått i etapper. De har tagit upp sina getter med båt över Hotagen och Valsjön. Träplog måste de ha haft med sig eller årder, kluven i änden för den stenbundna jordens skull. Hackor och gräv och skäror. Har fåren kommit än? I varje fall har hustrurna med sig kardor och spånten. De drömmer väl inte precis om linåker här, men nog ska de försöka så hampa invid husknuten så fort de får lite dynga samlad till fet jord. Järngryta och ostform har de med sig. Få men dyrbara ägodelar. Dyrbara som yxan, som kniven och den krokiga skäran som de kallar sigden.
Skogen står tät och mörk runt sjön. De har slagit sig ner ute på Näset och invid åfallet. Kanske har karlarna hunnit röja något när de varit uppe och fiskat med nät efter islossningen eller på gången, när rödingen leker om hösten. Något timmerhus har de inte hunnit bygga. Det berättas att de börjat med en riskoja. Och skjul åt getterna måste de snart ställa i ordning för här kommer vintern tidigt.
Det är lätt att föreställa sig att de har hjälp av varandra. Att röja och med rep dra omkull de värsta storgranarna är två mans arbete. Hustrurna behöver låna eld och kanske en klimp surdeg när tråget blivit för renskrapat. Och så småningom behöver de hjälp med att varpa och svepa på en väv. Man kan ha glädje av någon att tala med också. Ändå finns det en historia om de första nybyggarna på Näset som ännu berättas i Valsjön. De ska ha fått sin lada med starrhö nerbränd av en granne som helst ville vara ensam vid sjön. När höet brann till aska var förstås möjligheterna att stanna över vintern förödda och familjen fick ta sina getter och sina knyten och ge sig av. Men det sägs att det var käringen som anstiftade det onda och förledde gubben att bränna ladan. En del säger att hon hetsade sina söner till det. Sådant sägs ofta om käringar i sagan.
Är det sant? Det vet vi inte. Vi vet bara att de två nybyggarparen inte anlände så långt efter varandra, att det dröjde många år innan de fick söner. Det är troligare att de behövde varandra och hade glädje av grannskapet. Att det rent av var tänkt så när de drog hit upp.
Kring Kajsala'a nere på Näset ligger den mark som röjdes för ett av dessa nybyggen. I backen uppe vid Stattins låg det andra. Där finns också en kornlada som är byns äldsta byggnad, kanske från 1700-talet. Så måste de timmerhus ha sett ut som Per och Göran så småningom fick upp. Eller kanske deras söner. Per och hans Kjerstin får döttrarna Ingeborg och Lisbetta under sextiotalet och en son som de kallar Gölin. Sent, när Per nästan är sextio år, får de en gosse som de låter döpa till Jakob. Det andra nybyggarparet, Göran och Kjerstin, får inte barn förrän 1769. Då föds en pojke som de kallar Anders. Men har Kjerstin som sedan föder barn vartannat år verkligen varit ofruktsam de första åtta åren? Hon kan förstås ha fått flera missfall – av undernäring och hårt arbete. Det är knappast troligt att de i början hade häst till plöjningen. Och tröskningen, med den tunga slagan, var kvinnfolksgöra. Kanske dog barnen så små att de ännu inte hunnit döpas. Det var ett stort bekymmer för folk som bodde avlägset att de inte kunde komma fram till kyrkan. Ofta dröjde det med uppodlingen av inlandet på grund av prästbrist och alltför lång väg till kyrkan. Man kunde inte få barnen döpta, de döende skriftade eller sina döda i jorden.
Göran Andersson blir 72 år gammal och dör 1811. Då är Johan Axel Huss kyrkoherde i Föllinge socken. Sverige regerades när Göran kom till Walsjön av den tämligen maktlöse kung Adolf Fredrik och blev en diktatur under Gustaf III samma år som Görans dotter Brita föddes, 1772. Nu är kungen en fransk f.d. marskalk som äter löskokta ägg i guldkopp till frukost och har sina audienser i sängkammaren. Per är död. Det skedde 1807 och han blev 93 år gammal. Han fick se många av sina barn födas och växa upp på gården i Walsjön. Flickor som blev gifta i Snåsa och Berglia och Lierne och Häggsjön. Pojkar som gav sig av - och pojkar som stannade. De äldsta sönerna har tagit över. Görans gård har två av hans pojkar delat upp mellan sig. En nybyggare har kommit till på Näset, Nils Persson med hustrun Anna Persdotter. De har fått tolv barn. Det finns pigor och drängar och det fanns gammalt folk på föderåd eller undantag. Walsjön har blivit en by. Vi känner dess första tid genom den i Valsjöbyn födde Urban Stattin som har gått igenom husförhörslängder, födelse- och dödsböcker, resolutionslängder, jordeböcker och en nybyggarförteckning för en kort historik som ej finns tryckt.
