En vinterdag år 1818 sätter sig kyrkoherden Johan Axel Huss för att göra något som liknar vårt Hotagens Minne. Han tänker författa en redogörelse för sin bygd och beskriva dess människor och naturresurser. Någon dator är inte påtänkt än, men kyrkoherden har välformerade gåspennor, bläck och papper. Han ska, när sockenbeskrivningen är färdig sända in den till Jämtlands Läns Kungliga Hushållningssällskap.
Huss pastorat består av berg och fjäll och oländiga myrar och floar. En del av myrmarken kan möjligen förädlas tror han, men till stora kostnader och med hårt arbete. Berg och fjäll täcker tre fjärdedelar av socknarna i pastoratet och kärr och mossar förhåller sig till betesmark och annan hårdmark som tjugo à trettio till ett.
Den gamle kyrkoherden bor i Föllinge som har kalkjord och mjäla. Han tycks vara helt klar över de svårigheter som bönderna har i pastoratets karga och våta utmarker. Här finns det i alla fall skickliga odlare. Huss nämner kyrkvärden Gabriel Pehrsson i Häggsjön och nämndemannen Isac Ersson som bor i Hotagen. Han skriver att frosten ofta tar skörden i augusti månad, ja, att vintersådden flera gånger blivit svårt köldskadad omkring den 9 och 10 juli. Han berättar också att Stångviken, Åckersjön och Gunnarsvattnet i Hotagen är särskilt utsatta för torka och frost. Jorden som i vissa byar är sandaktig och består av vitmjäla blir lätt uttorkad. Rovor odlar man förstås och jordpäron som en av Huss samtida kallar den nyttigaste av jordfrukter har också hittat till bygden. Men blasten är frostkänslig och på många ställen har man inte försökt. I Föllinge sår man blandsäd av råg och havre. I Hotagen får man vara glad om kornet mognar. Fryser det bort kan det bli en hungervinter. Huss skriver att det är boskapen som räddar folket från svält. Mjölken och osten från getter och kor gör att man kan ta sig igenom svagårens vintrar. Men starrslåttern på myrarna är ”en dålig och kostsam slott”. Djuren är mycket svaga på våren.
Hampsådden kan fördärvas av hagelskurar i slutet av juni och början av juli. I de rika bondsocknarna kring Storsjön blommar linåkrarna. Kyrkoherden har herrskapsbehov av fint linne och lärft och han har själv försökt sig på linsådd och någon gång lyckats. Men för det mesta tar frosten hans lin och de bönder som han undervisat om linsädets krav har gett upp. De håller sig till hampan som tål mer köld.
Det var grov hampa man fick spinna av i Hotagen där linet inte ville blomma. Man sådde hampfröet vid jensmässtid och gödslade med hästdynga på så fet och lös jord man hade. Man rev och torkade hampan vid skörden, bultade ur fröet och la den på täckta lavar. Där fick den ligga till efter slåttanna året därpå då den breddes ut på marken och rötades. Den torkades sedan i bastu och bråkades på samma sätt som lin. Hamptyget var både varmare och slitstarkare än linnet och kunde spinnas mycket fint. Huss nämner det inte men det finns andra som sett hampdräll ute i byarna som blekts ner till en blåvit ton så att den i glans och finhet kommit att likna damast.
När byarna fick handelsbodar med köpetyg och reprullar upphörde hampodlingen. Ett svagt uppsving fick den på 1970-talet då pannbandsfolket kom till Hotagen. Då frodades hampgräset, cannabis sativa, i bergsskrevorna och haschröken steg mot himlen i fridfulla sommarkvällar. Tills polisbilen hördes i backen.
Vi kan se kyrkoherden när han sitter och raspar på pappret. Det är kallt inne och han bär säkert peruk. Dels är han en gammal gustavian – han blev utnämnd till kyrkoherde i Föllinge två år efter kung Gustaf III:s sorgliga död på Operan i Stockholm - och han har säkert aldrig tyckt att det varit passande att visa eget hår. Dels fryser han nog och vardagsperuken av lammskinn värmer. Nu ska han avsluta sin rapport. Någon mer blir det inte för han tänker avsäga sig uppdraget. Han känner sig mycket åldrad till kroppen och till sinnet och orkar inte längre göra långa ritter och inte fara med båt upp över Hotagen eller sitta i släde på sjöisarna för att komma till de avlägsna fjällbyarna.
Man kan inte säga att han har en optimistisk syn på de naturliga förutsättningarna för bebyggelse och nyodling i socknen. Men om bygdens folk har han bara gott att säga. De är hövliga och gästfria och ordentliga. Deras barn får undervisning av scholamästare som vandrar mellan byarna och håller skola. Vaccinerade mot kopporna har de också blivit. Ungdomen roar sig med oskyldig dans skriver han och Konungens Höga Befallningshavande har tillsatt ordningsmän i byarna för att stävja missbruk. Man ser aldrig folk i annat än hemtillverkad vadmal och bara till helgdags bär man färgade kläder. En och annan lär ha kalsonger av schagg eller bomullssammet. Men det är mycket ovanligt. En sak kan han säga med övertygelse om sina sockenbor: de äro mindre böjda för handelsfärder. Det är bara en och annan av Hotagsborna som färdas till Norge och till Sollefteå med skinnvaror och fågel.
Nu lägger den gamle kyrkoherden ifrån sig pennan. Han har skrivit ner allt ”enligit kjännedom och öfwertygelse”. Hur rapporten hade sett ut om en Hotagsbonde eller en Gunnarvasstorpare hade satt ihop den får vi aldrig veta. Vi lämnar honom när han strör sand över arken för att bläcket ska torka. Det är en ny tid. Hans fjäderpennor är ur modet. Nu håller stålpennan på att slå igenom. På Mälarens vatten utanför Stockholm puttrar en ångmaskin i en liten Roslagsskuta. Det är Samuel Owen själv som experimenterar. I England har Stephenson sänt iväg det första lokomotivet. Ute i världen har det varit krig i många år men nu är Napoleon besegrad och oskadliggjord. I Sverige har en av hans marskalkar blivit kung. I rättan tid bytte Karl XIV Johan sida i kriget och som tack fick han Norge. Det kallas union och den bör göra livet lättare för Hotagsborna. De minns att det fanns en tid då man inte fick gå över gränsen utan pass och inte ens i den svåraste hungersnöd fick man ge sig av mot Sörli och Nordli. Det räknades som rymning. Ett oroligt gränsland var det långt fram i tiden. Ibland var det förbud på att ta sig över gränsen. Det berodde på om Sverige var i krig med Danmark eller inte. Innevånarna i Hotagsbygden misstänktes för att ha samröre med norrmännen - en ganska dråplig misstanke mot ett folk som i alla tider gift sig och handlat hästar över gränsen. Under missväxtår gav sig männen iväg för att ta tjänst hos bönder i Sörli eller försökte ta sig till kusten för att bli sjömän.
På 1560-talet bötfälldes Lars Joensson från Föllinge socken för att han hade hyst en man från Lierne hos sig. Sommaren 1700 då Karl XII:s krigskarriär började och det var mycket oroligt i Sverige, begav sig ett par norrmän på uppdrag av generalen i Trondheim in i Sverige. De skulle försöka ta reda på de svenska krigsförberedelserna. De började vid Hotagensjön där de brukade träffa bönder som låg på fiske men fortsatte sedan till Föllinge och blev tagna som spioner. De blev utsatta för tortyr och i sina bekännelser drog de med sig en Föllingebo som tagit emot pengar av dem. Det slutade med dödsdomar och med självmord. En betrodd Föllingebonde Lars Persson blev också angiven och fick löpa gatlopp. Hotagenbor och övriga svenskar fick så småningom under ett helt annat krig lära sig att det är säkrast om EN SVENSK TIGER.
År 1734 började på uppdrag från Sveriges och Danmarks regeringar en grupp officerare, lantmätare och ingenjörer från både den norska och den svenska sidan arbetet med att fastställa gränsen mot Norge i Härjedalen och i Jämtland. Först 1751 hade man avslutat det mödosamma arbetet och alla de långdragna diskussionerna. Det allra största problemet i Hotagsbygden var förstås som det alltid varit ”hacket”, det vill säga Libygden med Sörli och Nordli. När de båda rösena på Penningkeisen och borta vid Lingnäset slutligen var lagda tillsammans med många andra rösen hade vi för första gången en fastställd och erkänd gräns mellan Sverige och Norge. Den blev förutsättningen för kolonisationen i Valsjön och den övriga Hotagsbygden som nu kom igång. Tidigare hade dessa avlägsna trakter bara kallats Föllinge lappmark och man hade inte riktigt haft klart för sig hur långt den egentligen sträckte sig. Gränsen mellan Sverige och Norge är den äldsta och längsta landgränsen i Europa.
