Veida är det medeltida ordet för att både fiska och jaga. Det var ekonomiskt viktiga näringsfång. Fiske och jakt var livsnödvändiga för nybyggarna i Hotagsbygden där det inte var säkert att kornet mognade varje sommar.
Lagar och förordningar om fiske och jakt har funnits ända sedan Magnus Erikssons landslag på 1300-talet. Men det var inte lätt att kontrollera efterlevnaden i avlägsna fjällområden.
Mansfar och notgång är medeltida ord för skiftesandelar i fiskesjöar. Inte ens när vattnen kokade av fisk kunde man fiska fritt i Jämtland. Det skedde brodermord på grund av missnöje med fiskelotten vid arvsskiften. En präst som fiskade alltför nitiskt på sitt prästbol blev dödad.
Långt före nybyggartiden på 1760-talet fiskades det i de stora sjöarna Hotagen, Valsjön och Rengen. Då var trakten avradsland åt bönderna i Föllinge. Man fiskade det mesta av sitt vinterförråd vid lektiden, som häruppe kallades gången. Fisken saltades ner i kaggar och en del av fångsten såldes. Det var ju möjligt att ta sig över de frusna sjöarna på släde ner till marknaderna. Saltet som man köpte i Norge var orent. Man sursaltade som man sa och folk blev sjuka av fisken. Det var nödvändigt att lära folket att köpa det dyrare spanska saltet och det var för det mesta prästerna som tog på sig att sprida denna och annan nyttig hushållskunskap och övertyga bönderna om att det importerade saltet i längden skulle löna sig att köpa.
Man åt inte så mycket färsk fisk. Det är inte ens säkert att man tyckte om den. Linné berättar hur han på sin lappländska resa blev bjuden på färsk fisk. Han tyckte att smaken var fadd och vämjelig.
En sak är säker. Fisket är inte som förr. Det har förresten aldrig varit som förr. Redan för tvåhundra år sedan klagade man på att det var sämre. Utom i fjällsjöarna.
