Om man står mitt i Valsjöbyn och tittar upp mot den skogklädda Björnklumpen ser man att granskogen är blandad med lövskog. Särskilt tydligt blir det på hösten när löven gulnar och rodnar. På håll kan den branta skogen däruppe se ut som ett stycke naturskog. Men Björnklumpen har varit avverkad nästan ända till toppen. Där lövskogsinslaget är särskilt markant har avverkningen skett med den metod som kallas fjällblädning; man har lämnat fröträd kvar och lövskogen har erövrat mark mellan dem.
Den första motorsågen kom till Valsjöbyn i början av femtiotalet. Det var en tvåmanssåg som bara användes till fällning. När Björnklumpen avverkades i slutet av femtiotalet hade man fått mindre sågar som kunde skötas av en man. En av de första modellerna hette Bebo och vägde arton kilo. Fram till omkring 1960 använde man hästar för transporterna ner till sjön. Allt timmer flottades. Det behövdes stora, kraftfulla hästar för det tunga arbetet i skogen. Hästkarlarna i byn var framförallt bröderna Johan och Helmer Stattin och Nils Norrman. I mitten av femtiotalet kom den första bandtraktorn. Det var Anders Myhr som skaffade en s.k. halvbandare.
På cirka trettiofem år har skogen på Björnklumpen växt upp igen. Näset avverkades 1963. Där är det nu bara ungskog. Avverkningsmetoden var också en annan; nu kalhögg man hela ytan. Skillnaden i markvegetation är stor mellan Björnklumpen och Näset. Ännu större är skillnaden på andra sidan Rengen, i hyggena på Sörsidan. Där avverkades under 1980-talet de stora ytorna med processor. Till Hotagsbygden kom den första processorn 1965. Den kördes av Börje Nilsson från Rötviken. Johan Stattin i Valsjöbyn började köra processor 1967.
Några hyggen finns på Holmskogen men det är framförallt på Sörsidan och skiftena kring Butjärn och Furuvikstjärnarna som de stora avverkningarna utfördes under åttiotalet. De kalavverkade ytorna kring dessa tjärnar ligger till stor del inom det område som av Länsstyrelsen betecknats som ”områden där särskild skoglig hänsyn bör visas”.
Man planterar numera mest gran av inhemsk art. Förut har man planterat tall, även arter som inte är inhemska, t.ex. contorta. Men resultaten har varit nedslående. Tallplantorna skadas ofta av betande älg. I alltför höga lägen kan det vara svårt att få en bra plantutveckling. Cirka tre kilometer från byns centrum på vägen mot Norge kan man på vägens nordsida se en tallplantering av den sort som gjordes när man ännu trodde på monokulturer, d.v.s. på kalhuggning och plantering med en enda art. Tallarna växer i raka rader. Undervegetationen är hämmad.
Ett contortabestånd kan man se på Valsjöns sydsida 5,5 kilometer från avtagsvägen vid bron över Toskströmmen. Contortatallarna växer där alldeles intill vägen, på södra sidan (vänster sida) och på en sträcka av ungefär femhundra meter. Gran har planterats vid Furuvikstjärn och Butjärn.
Skogen i Valsjöbyn ägdes på 1990-talet till hälften av SCA. Den andra hälften var privatägd. Av de privata skogsägarna var hälften bosatta i byn. Det var alltså en fjärdedel av skogsmarken i byn som ägdes av Valsjöborna själva. Ägandeförhållanden kom att ändras då SCA drog sig tillbaka och sålde sin mark norr om vägen till Vinklumpen. Privata ägare har nu köpt upp de skogsarealer som Länsstyrelsen betecknat som ”område där starka intressen finns att bevara befintlig skog”. Stor avverkning har skett trots att skogen här är hänglavsbärande och har betydelse för rennäringen och när det gäller bevarandet av arter. Det är också av stor vikt för fritidsfolk och turister att det finns rester av gammal fjällskog. Länsstyrelsen rekommenderar att markägarna har samråd med olika intressenter och markanvändare som samebyn, turistnäringen och kulturminnesvården. Kring Bågavattnet har kulturminnesvården redovisat miljö av riksintresse.
