De stora kojorna - eldpallskojorna - var rejäla, timrade byggen. De hade en riktig eldstad, ofta en gjutjärnshäll ovanpå ett fundament av stenar. Eldpallen byggdes upp för att man skulle få bekväm arbetshöjd vid matlagningen. Från början gick röken helt enkelt ut i ett rökhål genom taket och det fanns kanske ett rökfång av bräder. I senare tid hade man spisar och plåtrör för röken. Stora kojor var avdelade så att hästarna fick rum i den ena änden. Man kunde ta upp hål i väggen in till hästarna för att få del av värmen från djurkropparna. Sov gjorde man under fälltäcken av fårskinn. Under huvudet la man ett hopvikt klädesplagg. Kudde användes inte. Att ha ”en kodd” med sig ansågs sprättlikt och lite misstänkt. I de här kojorna levde männen sitt vinterliv och kom bara hem över helgerna. Det blev långa kvällar när vinterdagarna var korta. Men man hade mycket att göra i skenet från elden och senare från fotogenlyktan. Man täljde yxskaft och filade på yxor, sågar och barkspadar. Man fick ta med sig sina eggverktyg för att slipa dem på slipsten, vilket var problematiskt vintertid då det frös även om man använde varmvatten.
I kojan skulle seldonen ses över, kläder och skodon torkas. Det hängde alltid en krans av arbetsbyxor, storvästar och bussaronger runt eldpallen. Vadmalsbyxorna var särskilt uppskattade för att de höll värmen och inte så fort blev våta. Man sydde inte bara ihop revor i arbetskläderna. Det hände att man fick sy sig själv eller en kamrat när olyckan varit framme. ”Man nöp till kvickt och sydde”. Becktråd och skärnål användes.
Man lagade mat på hällen. Kolbullen är den klassiska skogskojerätten. Den steks i gjutjärnspanna och man börjar med att vispa ihop en smet av vetemjöl och vatten som får stå och svälla. Fett från fläsk får smälta i pannan och när den blivit het gräddar man smeten i den tillsammans med fläsktärningar. Fläsket var det feta amerikanska som hårt saltat såldes lådvis i affären. Köttstrimmorna var starkt rosafärgade men det var inte dem man ville åt. Det var fettet. Pannan man stekte i kunde vara halv med flott.
Hårt skogsarbete krävde en konsumtion av 7000 upp till 9000 kcal per dag. Idag nöjer sig de flesta med hälften och mindre av detta kaloriintag. Det brukar uppges att skogsarbetarna levde på en mycket ensidig kost baserad på fläsk och mjöl. Men Valsjöborna åt både ärt- och fruktsoppa i kojorna. De hade med sig lingonsylt och de kokade upp blodbröd. Klobb, sluring och knosing stod också på matsedeln.
Kaffe var förstås det viktigaste av allt och var och en hade sin egen panna med sig. Brännvin förekom inte till vardags. Man bar upp potatis, peran, för varje veckas behov och förvarade dem vid britsarna så att de inte skulle frysa. Kaffe, sockertoppar, fläsklådor och mjölpåsar fraktades också upp till kojorna. Det var väl inte alltid så noga med disk och rengörning. Det berättas om en Valsjöbo som skar korven med samma kniv som han nyss kratsat ur hästhoven med. Han hade inte ens torkat av den mot byxbaken. Bättre ordning och trivsamhet blev det förstås när kockorna kom. Elsa Eriksson kom till Valsjöbyn 1938 och var den första kockan. Hon fick 50 öre per man och dag. En kocka tjänade alltså bra.
Ingen av dessa kojor är kvar - annat än i minnet. Wifstavarf lät riva kojorna när de inte längre användes. Man skulle återplantera på marken. Några kojor har blivit bortflyttade och omgjorda till sommarstugor. Den enda koja som det finns några rester av på platsen är den vid Furuvikstjärn.
