När Johan Stattin var 14 år åtog han sig sin första drivning. Han skulle alltså se till att ett skifte blev avverkat åt skogsbolaget och att timret transporterades ner till Valsjön för att gå ut i flottningsleden när isen gick upp. Johan blev körare och köraren var den som gjorde upp med bolagets skogsfaktor. Den första faktorn i Valsjöbyn hette Lövroth och var anställd av Mons Trävaruaktiebolag. Här i byn förekom inga auktioner på drivningar. Man rättade sig efter det anbud som bolaget gav. En huggare avlönades av köraren och fick betalt per bit (stock). Ofta var huggarna flera men om det tog lång tid att köra ner till flottleden kunde det räcka med en huggare.
Normalt högg man kanske 15 bitar per dag och tjänade ungefär 5 kronor. Stocken skulle också kvistas och barkas. Barkningen var svår när det var kallt. När det var blidväder följde barken med i stora sjok. ”Storhoggarn” kunde komma upp i 18 bitar per dag. 1939 fick William Fryklund betalt med 38 öre per bit. Han fick böta 50 öre om stubben var för hög.
Huggarnas arbete kunde börja tidigt på hösten. Men huvuddelen av drivningen utfördes när snö och is hade bärighet. Det fanns förutom huggare och körare brosslare och skotare på skiftet och ibland en baskarl. När snön kommit började brosslaren skotta upp stickvägar till basvägen så att hästen kunde komma fram. Gustaf Linder och Erik Stattin var särskilt duktiga brosslare. De hade lätt att finna vägar. Skotaren eller lunnaren som han också kallades drog ihop timret. Man hjälptes åt att lasta på kälken och lägga kätting om varje varv. Det var våldsamma lass, enligt en källa upp till 13 ton.
Baskarlen hade till uppgift att hålla vägen farbar. Han hällde på vatten för att göra den hal och för att den skulle få bärighet. För att bromsa i utförsbackar använde han myrstack. När det var brant och kurvigt och lutade i sidled la han ut styrslanor. Nere på sjön mätte tummare upp virket och det var efter tummarnas mått man fick betalt. Tummarna tillhörde Sundsvalls Mätningsförening. Det fanns också kontrolltummare som tog stickprov på tummarnas arbete. Två, tre tummare bodde alltid på Gästis och på pensionatet över vintern. På 30-talet hette chefstummaren Norberg och prickaren Hellzén.
Tummarna mätte diametern i stockens smalända och grovända samt längden. Diametern räknades i tum och längden i fot. Två man gick med måttband och klave, en tredje som var prickare prickade av på tumsedeln. Längre fram fick man kort som det var stansade hål i. De mått som tummaren ropade ut var alltså topp, längd och rot. Till exempel: - Tre! Sexton! Sju och en halv! Tummarna skrek i ett, det var aldrig uppehåll.
Tummarnas bedömningar och mätningar avgjorde till slut vad körare och huggare skulle få betalt. Avverkningarna gav möjlighet att tjäna kontanta pengar. Men det var inte säkert att det hårda arbetet gick ihop sig. Utgifterna för hästfoder, proviant och verktyg kunde sluka förtjänsten. Fackföreningarna hade ingen stark ställning i bygden. Körare och huggare fick rätta sig efter bolagets anbud. I Valsjöbyn var handlaren, Herman Orsa, huvudentreprenör och lade ut arbetet på underentreprenörer, det vill säga körare. Det gällde också flottningsarbetet. Handlaren levererade sina varor på kredit. Om drivningen inte gav den förtjänst man hoppats på kunde resultatet bli en skuld hos Herman Orsa. Så kunde en körare få lämna ett skifte i likvid för skulden.
En gårdsägare i Valsjöbyn åtog sig en säsong flottningen från Gunnarvattnet. Vattenståndet var för lågt så arbetet gick inte som beräknat. När han avlönat dem som arbetat åt honom stod han i skuld till handlaren och var till slut tvungen att betala inom tio dagar. Han måste lämna gården. Så småningom kunde han köpa tillbaka den - till ett dyrare pris - men förlorade den igen på samma sätt. Han lyckades dock till slut få tillbaka sin gård.
Både drivningar och flottningsarbeten gav stor rörlighet men också oro åt byns ekonomi. Ett nytt element hade kommit in, spekulation och risktagande. Handlaren Herman Orsa var kompanjon med Tideman i Häggsjövik och Hemmingsson i Skärvången och de gjorde omfattande skogsaffärer ihop. Krügerkraschen hade så när gjort slut på verksamheten. Stämplingar som de köpt upp var plötsligt ingenting värda och Herman Orsa höll på att slå vantarna i bordet. Men han klarade det hela och slutade som den störste skogsägaren i byn. För huggare och körare kunde en hel vinters hårt arbete sluta på plus minus noll i plånboken.
Hästarna var viktiga arbetare i skogen. Deras hälsa och kondition kunde avgöra resultatet. De fodrades med havre och fick rikliga givor. Man såg till att inte trötta dem i onödan. Det är förklaringen till att karlarna tillbringade natten i en koja på så nära håll som i Takflon. Hästarna behövde vila. De måste skötas om för att inte få sjukdomar. Mugg var ett slags eksem i hasorna. Om hästen stod stilla för länge kunde den få korsförlamning. ”Hästan va ögonsten åt dom som körde. Hästan va det första och det sista dom tänkte på.”
Den vanligaste hästen var en korsning mellan nordsvensk och ardenner. Det var 27 hästar i byn när det var som flest. På stora drivningar till exempel uppåt Brinnsjön samlades karlar och hästar från många håll. På somrarna släpptes hästarna på bete i stora flockar på andra sidan Rengen och Valsjön. Johan Stattin lånade häst av sin pappa vid sin första drivning. När han var 17 år gammal hade han egen häst. Sin sista körning med häst gjorde han 1966. Då var en epok slut i skogsarbetets historia i Valsjöbyn.
