Landshövding Svahns län var så rikt på skogar och obebodda marker att till och med ämbetsmän som reste runt och registrerade skogsbestånden hade svårt att finna ord för överflödet. Söderut var skogen kring bondbyarna illa åtgången, rovhuggen och svedjebränd. Ur skogen hade man redan på medeltiden tagit timmer, tjära, beck, träkol, slöjdvirke, ved till pottaska, gärdsgårds- och hässjestörar. Unga tallar fälldes för att man skulle komma åt den vita underbarken och mala den till nödårsmjöl.
Jämtland som inte var så tätbebyggt hade ännu skogar som var helt orörda. På sjuttonhundratalet var Hotagen ett väglöst land. Bönderna och nybyggarna tog visserligen timmer och tjära ur skogen för eget bruk. Men det man handlade med var lättfraktade varor som fågel, smör, ost, talg, skinn och fläsk. Och hästar som transporterade sig själva.
År 1799 hade Wifsta skeppsvarv anlagts vid Indalsälvens utlopp och drygt femtio år senare byggdes en ångsåg därnere. Nu skulle snart de fyrahundraåriga jätteträden falla. Det som mellan 1850 och 1880 fälldes, flottades, sågades och exporterades, mestadels till England, var träd av dimensioner som aldrig mer skulle förekomma i Sverige. Att detta var ett engångsuttag visste virkeshandlarna. Något intresse för klenare dimensioner fanns inte. Nu hade upphandlingen av skog börjat på allvar.
Från början köpte man avverkningsrätter på upp till femtio år. Från 1870-talet började bolagen köpa upp hela hemman i stor omfattning. Först 1904 då den stora Norrlandsutredningen lades fram förbjöds hemmansköpen som på sikt utarmade byarna. I alla byar i Hotagsbygden finns berättelser om hur det gick till vid skogsköpen. Det sägs att bönderna mer eller mindre gav bort skogen, kanske för värdet av en häst eller för en struntsumma. Man såg på inkomsten ungefär som på en lotterivinst.
Skogen hade inte det värde som vi idag skulle ha satt på den. Dess värde var knutet till bedömningen av exportmöjligheterna. Bönderna kunde inte göra den bedömningen. Sågverksägarna som gjorde den ansåg den vara hasardartad. På en marknad där skogsaffärer gjordes upp kunde det flöda av pengar på hösten för att vid nästa marknad på våren vara stopp. När det flödade igen kanske även en försiktig bonde sålde i tanken att det var bäst att passa på. Bönderna sålde något som de inte satte stort pris på och som inte särskilt länge varit i deras ägo. För att de skulle bli varsammare med skogen och få en bättre bas för jordbruket hade myndigheterna redan på 1700-talet inlett den process som kallades avvittringen. Kronoskog gjordes till bondskog. Det var denna avvittrade skog som nu undan för undan hamnade i bolagens ägo.
I ”Silverskogen sydväst om månen” berättar Gustav Hedenvind-Eriksson om denna överhettade tid då bolagsombuden gjorde snabba affärer:
”Men dessa herrar voro goda affärsmän. De betalade gärna bönderna i förskott på ett bestämt antal timmer, nedkört på anvisat vattendrag, lade därpå fram kontrakt och fingo dessa påskrivna. Men i dessa kontrakt voro bestämmelserna konstnärligt flätade snaror. Och många i god tro, därtill svagt läskunniga eller ur stånd att beräkna hur mycket timmer de kunde forsla ned under en vinter, fastnade lätt i dessa dialektiska giller, vilket ofta ledde till långvariga rättegångar. Och ur detta förhållande uppkom följande talesätt: - Snart är gammelstigen ner till Hammerdal, till Hovrätten och Kongs upptrampad beredare än vägen till Herrens hus. Och den som får betala dessa högmässor vänder ej åter som förmögen karl.”
De som blev förmögna ville gärna visa det på ett sätt som det aldrig förr varit möjligt i byarna:
”De anlade mustasch och pipskägg, klädde sig i päls och krage, utterskinnsmössa och sälskinnsstövlar, rökte stora cigarrer och åkte från gästgivargård till gästgivargård även de. De åto kräsligen och drucko denna fettbildande dryck, som kallades porter med det höga målet att bli feta och välmående, stånka, skramla med lösa pengar i fickorna, ge pigorna dricks och klappa dem varhelst de kom åt - åja. Rikedomen var ändå bra skön.”
Varför sålde bönderna? Okunnighet om skogens verkliga värde, osämja vid arvsskiften, lockelsen i en kontant penningsumma, försummat jordbruk och skuldsättning, avflyttning från orten, emigrerade barn... Norrlandsutredningen som lades fram 1904 gav nedslående svar på frågan. Det ger bilden av en landsbygd som börjat utarmas långt innan man utvecklat någon industri som kunde ge innevånarna nya försörjningsmöjligheter. Utbyggnaden av flottningslederna sysselsatte många men bygden kom i otakt med arbetskraftsefterfrågan. Det kom norrmän och värmlänningar till Hotagsbygden som flottare och vattenrallare. Många av dem skulle bli kvar och i byarna lever ättlingar till dem.
Karl Östman berättar i ”En fiol och en kvinna och andra historier” från 1912 hur det kunde kännas för en fattig dräng att äntligen ha pärning i pluskan:
”Sven kom från timmerhuggste och trallade, där han gick på skogsstigen till byn, så det ekade i grantopparna. Sugen på mat var han och tjaskvåt om fötterna efter stående en hel dag i snön, som är så sur i april. Men inte var det något att vara ledsen för särskilt. Han hade förtjänat bra i dag. Det låg 27 stycken 20-öringar som han präglat ensam med yxa och barkspade så vita som fiskar på en havsstrand en solskensdag, borta i myrhalsen. Och trodde dom honom inte, gubbarna som var kamraterna hans i brädskjulet bakom stallet, dom som hördes jämnt så misstrogna och avundsjuka mot honom, pojken, fick dom väl varsego gå dit och räkna klamparna. Fem kronor för en dag och en jänta som var hullig och mjuk, och doftade av skog - för trideriderittan dittan dittan-a-an-dej.”
