Valsjön, som byn hette i slutet av 1800-talet, hade ingen riktig vägförbindelse med omvärlden. Ändå var den beroende av vad som hände i det övriga Sverige och långt ute i Europa. England hade börjat importera virke från andra länder än sina egna kolonier. Nu växte sågverken upp vid Norrlandskusten och timmer flottades efter älvarna. Då blev det fart på virkesaffärerna också i Valsjön. Under de årtionden framåt som timmer avverkades och flottades ner till sågverken tycks byarna ha haft fler förbindelser med yttervärlden än vi har idag med våra faxar, telefoner och snabba bilar. Pensionaten hade ständigt gäster, särskilt sådana som hade med skogsaffärerna att göra. Bland dokumenten i Valsjöbyns bykista finns en vackert handskriven bok med avskrifter av protokoll från förrättningarna kring laga skifte i vår by. Där kan man finna ut hur sågverksbolagen köpte in sig i byn under denna tid av våldsam förändring. 1896 hade följande större skogsägare mark här:
LARS LITHANDERS TRÄVARUAKTIEBOLAG
CARL BURMANS TRÄVARUAKTIEBOLAG
MONS TRÄVARUAKTIEBOLAG
TUNADALS AKTIEBOLAG
FAGERVIKS TRÄVARUAKTIEBOLAG
GROSSHANDLARE P. HOLM
Större skogsägare i byn var lanthandlaren Herman Olsson (Herman Orsa) och hemmansägaren Nils Olsson (Ol Nisj). När vi kommer fram till 1904 är det MONS & TUNADALS AKTIEBOLAG som äger det mesta av bolagsskogen i Valsjön. Så småningom blev det WIFSTAVARF som köpte upp bolagens skog här i byn och i sen tid blev SCA huvudägare. Det var på pensionaten och på marknaderna i Östersund som affärerna gjordes upp, ofta mellan personer som kanske aldrig satt sin fot i byn. Men arbetet skedde här.
Från början använde huggaren inget annat redskap än yxan. Med yxan fällde han trädet och kvistade och barkade stammen. Han flyttade stocken genom att hugga tag med yxan i den. Med tiden började man använda bågsåg för att kapa upp trädet i stockar. Huggaren slöjdade själv bågen till sin såg liksom han täljde sitt eget yxskaft. Det var stor åtgång på yxskaft. I värsta fall kunde det gå åt ett par, tre om dagen. På 1880-talet kom tvåmanssvansen i bruk vid fällning. Det var en upp till två meter lång såg som på 1910-talet ersattes av enmanssvansen. Barkspaden blev vanlig. I början av seklet började en småindustri på orter som Edsbyn, Fagersta, Sandviken och Orsa förse huggarna med redskap. Men individuellt avpassade yxskaft hade man fortfarande och man kunde förse barkspaden med en blyklump för att tynga ner järnet och ge kraft.
I Valsjön kunde nu huggarna köpa sågblad och yxhuvuden i Hermans Orsas handel. Här fanns det också havre till foder åt hästarna som skulle dra timmerlassen ner till Valsjön. Fläsk från slakterierna i Chicago och kaffe var också sådant som huggare och körare försåg sig med när säsongen började på hösten. Nu blev man skyldig i affären för stora uttag av proviant och verktyg. Med avverkningarna hade byborna fått möjlighet att tjäna kontanta pengar. Men riskerna var stora. Nu måste huggningen eller körningen gå ihop sig om man skulle kunna betala handlaren.
Det var inte bara bybor som arbetade på skiftena i Valsjön. Värmlänningar och hälsingar hade flyttat hit i början av 1900-talet. William Fryklunds farfar kom redan på 1890-talet. Som hörs på namnet härstammade han från trakten av Frykensjöarna i Värmland. Nils August Stattin, far till Helmer, Edvard, Alfred, Erik och Johan Stattin, kom från Ångermanland i början av 1900-talet. Stattin körde åt Karl Isaksson (Kal Isaksa) och fick ta en av hästarna i likvid. På det sättet blev han själv körare. Sönerna till dessa skogskarlar började arbeta i skogen redan som pojkar. William Fryklund var 13 år. ”Det var medan jag gick och las.” Han började alltså innan han hade konfirmerats. Det fordrades arbetsintyg för att så unga pojkar skulle få gå ut i det hårda skogsarbetet. De skulle vara friska och starka. Johan Stattin började när han var 14 år. Arbetsintyg saknades men lärarinnan utfärdade ett. Han lånade en häst av sin pappa och tog en egen körning.
Bruno Frimerth har berättat hur han redan som lillpojke fick göra nytta för sig. Han växte upp i Tåsjö. År 1933 då han ännu inte fyllt nio år satte man honom på en släde som var lastad med mat till huggarna i en koja och med foder åt hästarna. Hästen skulle också bytas ut mot en märr som skulle hem och föla. Bruno fick ta tömmarna och de blev ensamma i skogen. Han kände inte igen sig. Men det gjorde hästen. Man hade sagt åt honom att inte vara orolig utan lita på hästen som skulle hitta fram. Han skulle inte vara rädd för vargar. Det var han inte heller. Han tyckte att färden var spännande. När det började kvällas den första dagen tog hästen av in mot en gård. Där tog man emot de båda. Pojken fick mat och en säng att sova i. Hästen stallades in. Nästa dag, när man hade lastat på mer proviant, började den ensamma färden igen. Det bar uppåt mot fjällskogarna vid Borgafjäll. Hästen visste fortfarande vart den skulle. De for över långa sjöar och pojken fick se mycket som han aldrig hade sett förr. På andra dagens kväll kom de fram till en stor timmerkoja där 25-30 man var församlade kring eldpallen. I ena änden av kojan hade hästarna sitt stall, i den andra bodde karlarna. Bruno hade aldrig sett en så stor timmerkoja.
Äventyret var inte slut nu när han kommit fram. När han hade sovit bar det av hemåt igen, den här gången med en annan häst. Men också den hittade dit den skulle. Bruno kom hem utan mankemang. Rädd var han inte. Han litade på hästen.
