När man sitter och ser ut över den skogsklädda Hotagsbygden vill man gärna tro att det alltid sett ut så här. Dessa mörkt gröna, raggiga bergssidor, de förtonande grönblå och disgrå åsarna har människor före oss sett på precis samma sätt.
De granskogsstickiga konturerna är mycket gamla men de har inte alltid funnits där. När jägarfolken levde i Hotagsbygden och målade sina figurer i sjön vid Skärvången var det lövskog runt omkring dem. Under en tid som man kallar atlantisk, sextusen till tretusen år före Kristi födelse, var det som senare skulle kallas Syd- och Mellansverige täckt av ädel lövskog, med framförallt ek. Men där växte också skogslind, alm, ask och lönn. Det fanns till och med murgröna som slingrade på stammarna i de dunkla och täta lövskogarna. I Jämtland växte glasbjörk och masurbjörk. Tallen fanns här men den dominerade inte. Hotagens åsar och berg hade alltså samma konturer men de var klädda med ljus björkskog som om höstarna måste ha flammat som eld.
Det blev kallt, det blev fuktigt - regnet strömmade och antagligen undrade fångstmännen i de stora glasbjörksskogarna om gudarna ville straffa dem. Klimatet förändrades i grund under en lång period, tretusen till femhundra år före Kristus. Nu började människor bli bofasta, svedja och röja små tegar och tämja boskap. De kröp inomhus och de la hö i lador.
Under årtusenden hade de kunnat se något som vi kan upptäcka på varje äng som växer igen: mörka granskott sticker upp i det ljusa lövslyt. Granen vandrade in. Gran är ett mycket gammalt ord, av indoeuropeiskt ursprung, som betyder något spetsigt som sticker fram. På forntyska betydde gran helt enkelt skägg. Granen kom från Sibirien och vandrade in till oss, den ena frösådda plantan efter den andra. Till slut bodde människorna i ett granskogsland.
Tallen och granen i norra Sverige är i skog som inte varit utsatt för kalavverkning fortfarande av den gamla art som den gången vandrade in. I södra och mellersta Sverige finns inte längre de ursprungliga arterna kvar; där kommer träden från Syd-Europa, Bulgarien ofta, och från Kanada. En silvergrå torraka, vriden efter stormar som tystnat och lämnat detta tecken efter sig, är ett minnesmärke. Vi kan inte veta om torrtallen är hundra år gammal eller på väg att bli tusen. Hugger man ner den till ved har man inte bara huggit ner en boplats för rovfågel och ekorre som använts i generationer utan också ett märke i myren för oss och för människor som för länge sedan är döda.
TALLEN kan bli ett stort träd, upp till trettio meter hög och en meter i genomskärning. Man vet att en tall kan bli fyrahundra år gammal och under mycket gynnsamma förhållanden ännu äldre. Det finns klena, låga och vridna tallar av hög ålder i våra myrar. Den äldsta tallen i Sverige grodde 1320 och den växer fortfarande. När en gammal tall slutligen faller i en naturskog kommer den att bevaras mycket länge, kanske i tvåhundra eller tvåhundrafemtio år. Det beror på att tallveden innehåller hartser som försenar nerbrytningen genom svampar.
GRANEN kan bli trettiofem meter hög och lika grov som en tall, en meter i diameter. Den blir, om den får stå kvar, tvåhundrafemtio år gammal. När den har dött står inte stammen upprätt mer än några få år. Fallna stammar, lågor, bryts ner av svampar på femtio år.
BJÖRKEN som för tusentals år sedan bildade skogen i vårt landskap finns fortfarande insprängd mellan granarna. Den kan bli tjugofem meter hög och metern grov. Ostörd kan den leva i tvåhundrafemtio år. Björken bryts ner mycket snabbt efter sin död och stammarna ligger kvar som tomma rör av näver.
ASP, SÄLG, RÖNN och AL finns också insprängda i granskogen. Särskilt aspen kan bli mycket grov när omständigheterna är gynnsamma. Brösthöjddiametern kan vara större än granens. Mycket gamla sälgar kan bli tjugo meter höga och ha en diameter av åttio centimeter. Lika stor och något grövre kan alen bli medan rönnen som betas begärligt av älg mest förekommer som buskar och skott. I branter eller nära människoboningar kan den bli ett stort träd.
Den skogsmark som vi går och tittar ner i när vi letar svamp är sammanvävd av mossor och lavar, bärris, örter, ormbunkar och svampar. Bottenskiktet i våra naturskogar är artrikare än det i en tropisk regnskog. Hösten är den tacksammaste tiden att uppleva mossor och lavar. De sväller upp av fukten och börjar leva sitt eget liv i en skog vars löv bleknar och faller av. Mossorna lever på marken eller som många svampar och lavar på murken ved, fuktiga stenblock och på levande träd. Vi har mellan åttio och hundrafemtio mossarter i våra skogar. Av kärlväxter (örter till exempel) finns det bara ett fyrtiotal i markskiktet.
Det mönster sammanvävt av stjärnmossa, purpurmossa, tranbärsrevor, norrlandslav och allt vad det kan vara alldeles framför din stövelfot är en levande bild av det som kallas ekologisk balans. I skogens markskikt finns naturligt ingenting som skräpar eller som har blivit över och borde forslas bort. De döda trädstammarna är faktiskt mer levande än den upprätta och växande om man ska räkna vad som händer i den när nerbrytningssvampar, tickor, lingonris och linnearevor har tagit över arbetet på att föra livsprocessen vidare.
Vandrar man mycket i en skog kan man bli fäst vid lågor med alldeles särskilt vacker päls av mossor, lavar och lingonris. Kanske går man ut igen för att försöka finna igen ett speciellt träd och se om det står kvar efter en storm eller efter vinterns snötyngder. För att kunna påverka de avverkningsplaner som skogsbolag och enskilda har måste man kunna visa att den skog man vill skydda verkligen är en riktigt gammal naturskog av stor betydelse för artrikedomen i trakten både när det gäller växter och djur. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen använder sig sedan 1990 av en inventeringsmetod som innebär att man söker ett antal signalarter. De kallas också indikatorer. Det är växter som visar att här är skogen relativt orörd och lever i en balans som inte bör rubbas. Man kan hjälpa till att skydda gammal skog genom att leta efter doftticka, rosenticka, ullticka och andra vackra och sällsamma tickor och många andra signalarter. Om man går tillsammans i en grupp och antecknar sina fynd har man skaffat en god argumentation för bevarandet.
