”En lappman var på resan att flytta från sitt hem,
som sådant folk får göra i detta nordanfjell.
Bedrövlig blev den dagen för honom och de små,
som fick möta döden i djupa böljan blå.Tre barn, den fjärde fadern, den femte
var hans dräng
som så fick möta döden i böljans djupa säng.
Å blomman den står grön å i sin bästa höjd
om kvällen är den förbi å ned till jorden böjd.Om faderen har flyttat till himmelsalen in,
å säger till vår Herre, här är barnen din,
då skall harpan klinga å vi med änglars sång,
då skulle vi få sjunga en härlig fröjdesång.Hans hustru var i skogen i bergens vida fjell,
som också hon fick möta en mörk och sårgsen kväll,
då hennes barn och make så hastigt borta var.
Det var ej hjälp att vända då de ingen fara såg.Som fågeln här bortflyger å hastigt från oss far,
får många möta döden i sina unga dar.
Ingenting är vissare, uti den ska vi gå,
å ingenting är vissare vad ende vi mån få.”
