Här växer en orkidé som heter fläckigt nyckelblomster. Outtröttligt varierar den sina färger i nyanser från vitrosa till violett. Bladen är alltid svartfläckiga. Roten är tvådelad. Den ser ut som ett par testiklar och förr ansåg man att den hade mäktiga krafter. Här står silvergråa torrtallar vridna av stormar som för länge sedan tystnat. En lång visslande drill hörs. Det är storspoven. Kommer man för nära boet blir den mycket orolig.
Det finns ett namn på mark som inte kan användas till bete, skogsbruk eller odling; det kallas impediment. Stora delar av våra skogsmarker i Hotagsbygden består av myrar som den här. Myrarna är torvmarker i naturtillstånd, ekonomiskt sett impediment. Obrukbar mark. Förr var myren viktig för bönder och torpare. De slog starrhöet och samlade i lador som man ännu kan se rester av i myrkanterna. Hässjestörarna står kvar ibland. Sakta multnar de och får en päls av lavar. Ingen slår längre starrhö och ingen tar upp torv i myren och torkar den till strö. Starren växer oslagen och skiftar mot hösten i gulare och brunare toner tills den slutligen vissnar ner och bildar ett nytt lager i den jäsande myren.
Starrsläktet är det största i vår flora. Det omfattar 114 arter. Att läsa namnen ger en smak av livet i våra bygder för länge sedan: lappstarr, hundstarr, ripstarr, renstarr. Det finns jämtstarr och stjärnstarr och näbbstarr och rysstarr, nålstarr och smalaxstarr – och många andra. Starren är ett halvgräs. Dess strån är ofta trekantiga. Bladen är sträva. Blommorna sitter i ax.
Här växer hjortron på tuvorna. Man kan se en mosaik av mossor. Purpurmossan ger stora röda fläckar i myren. Här finns dvärgbjörk och vide. Tallarnas kronor är ofta slitna och naggade. Det är tjädern som betar dem. Man kan se på hans spillningskorvar att han smält barr. Fast det här är en vanlig myr finns det faktiskt orkidéer och köttätande växter. Barn brukar vara roade av sileshåren som ”äter” flugor och mygg. Det är växter vars klibbiga bladsekret har förmågan att lösa upp och tillgodogöra sig proteiner.
Är det mycket kalk i marken och en rik näringstillgång kan artrikedomen bli stor. I myren växer rosling och tranbär. Man får böja sig djupt för att plocka tranbären från de långa revorna. Så är det inte heller något man äter som vardagslingon till palt och pannkaka. Tranbären rullar man i florsocker och fryser i askar. Sedan lägger man dem i glasskål och tar för sig med silversked. Då minns man myren, hur den rodnade om hösten.
Här är en rikedom av insekter och fåglar. Myrarna, impedimenten, har blivit allt värdefullare ur en synpunkt som fler och fler människor börjar anlägga i vår tid. Den är inte ekonomisk. Artrikedomen, skönheten, orördheten och variationerna i växt- och djurliv har blivit värden i sig.
En sjättedel av hela Jämtlands yta är täckt av myrar. Man kan inte ta många steg från landsvägen i Valsjöbyn utan att hamna i myren. Hit åker man alltid med stövlar i packningen. Myrarna kan vara besvärliga att gå i när man ska vandra långt. Steget blir tungt. Myren suger. Men myrarna ger igen för mödan.
Valsjöbyn har en stor myr som ligger mellan den gamla småskolan (Nordenmarks hus) och hotellet. Den heter Storflon. På den brukar en del av Gustav Sparroks renar beta om vintern. Där häckar storspoven. Alldeles under toppen på Björnklumpen ligger Klumpflon. Dit kommer man via leden upp till Björnklumpen. Norr om vägen upp till Vinklumpen, högt uppe ligger Norrun, ett ofantligt stort myrområde med utsikt över de stora sjöarna och över fjällen.
Kanske får man ändå de bästa upplevelserna av myrmark på en liten myr som man träffar på när man är ute och vandrar, en namnlös myr där de stora tranorna rör sig som grå skuggor.
