På en klippvägg i sjön Skärvången har jägare som levde där för femtusen år sedan målat älgar och människor med fett och rödockra. Klippan är lodrät. Kanske har man drivit älgar utför stupet ner i sjön. Vid den tiden var inte valarna, de skogklädda bergen kring våra två stora sjöar, så mörka som nu. Då var klimatet mycket varmare och det växte bara lövträd i skogarna. Mest var det glasbjörk. Älgen var säkert vanlig i de lövrika skogsmarkerna.
Älgjägarna som också var fiskare hade boplatser vid sjöstränderna. De fiskade inte ut sjöarna och de gjorde inte slut på älg och bäver. De var inte så många i varje generation. Ändå hade de flera boplatser bara här kring Valsjön och Rengen. Jägarna var ett rörligt folk. De flyttade till ett nytt ställe när de väntade att fisken skulle leka där eller att älgen var på väg ner från fjällsluttningarna. De hade pilar med skifferspetsar till sina bågar, harpuner av ben, skrapor till skinnen av kvartsit. Men de hade också flintföremål i sin ägo och flinta finns inte här. De var säkert rörliga också över större områden och hade förbindelser med andra stammar. Ett centrum för jägarfolkens utbyte med varandra anses Nämforsen vara. Där finns solhjul och andra bildelement i ristningarna på hällarna som också tyder på förbindelser med kulturkretsar längre söderut.
Vi kan inte veta hur dessa människor klädde sig och inte hur det lät när de talade. Var de indelade i klaner? Hade de hövdingar och en elit av jägare som genomgått krävande prov för att bli räknade som män och jägare? Vad kallade de Valsjön? Hur hette Rengen och Middagshöjden och Björnklumpen på deras språk?
Maten kunde de koka mellan heta stenar, i skinnsäckar. Vi vet genom andra fynd att de samlade smådjur, insekter och ägg. Bären måste ha varit viktiga då som nu och svamp och örter hade mycket större betydelse. Ismannen från Dolomiterna, en herde från stenåldern, som man hittade nedfrusen hösten 1991 hade björkticka med sig, kanske som medicin. Han var tatuerad på armarna och ländryggen och där hade han haft ont visar skelettundersökningarna. Kanske var tatueringarna avsedda att bota honom.
Man får treva sig fram med gissningar om man ska kunna ana hur jägarfolket vid de här stränderna har haft det. De kan ha kommit hit redan för åttatusen år sedan. Ismannen som levde för 5300 år sedan var i alla fall en samtida till en del av dem som bodde här. Dessa jägare var säkert inriktade på flera olika bytesdjur. Det fanns mycket vildren i fjället och bäver i alla vatten. Eftersom skraporna av sten som de använde att göra i ordning djurhudar med är så många att de helt dominerar fyndmaterialet förstår vi att de beredde skinn till kläder och kanske till tält eller kåtor.
De jagade säkert samma små pälsdjur med vackra skinn som senare generationer: mård, utter och lekatt. Vi vet att längre fram i tiden, på järnåldern, var skinn och horn viktiga handelsvaror norrifrån. Betalade våra jägare sin flinta med vackra mårdskinn och med stora björnfällar?
Då älgen finns på alla hällmålningar och ristningar i Jämtland måste vi ändå tro att den var deras förnämsta bytesdjur. Älgen kan ha varit föremål för kult och förberedelserna inför jakten kan ha varit ceremoniella, en del av deras religion.
Framförallt tycks jägarfolket ha varit skickliga och praktiska jägare. De grävde fångstgropar i långa system på ställen där de visste att älgarna rörde sig på sina vandringar. Sådana system har använts ända in på 1800-talet. Från 4000 år före Kristus och fram till 1600-talet var de i allmänt bruk. Jämtland har flest fångstgropar i hela landet. Namn som Gravbränna och Gravarvågen är minnen av ”älggravar”.
Fångstgropsystemen ligger oftast i riktningen nordöst-sydväst eller öst-väst. Man använde sig av sjöar som utgjorde hinder och förlängde dem eller spärrade av den enda möjliga vägen. Man visste att älgen vandrade längs vattenlederna upp mot fjället under försommaren och att den kom tillbaka ner till skogslandet på senhösten. På hösten var den fet och hade bra fäll. Då var det också lätt att maskera groparna med snö.
Man täckte fångstgroparna med klent virke som älgen lätt trampade igenom. Ovanpå la man mossa, ris och snö. I botten på gropen fanns ibland upprättstående spetsade stänger eller ett spjut. När gropen var djup och trång låstes djuret fast och kunde inte röra sig. Då behövdes inga spetsar. För att tvinga älgen genom fångstgropsystemet stängslade man in den passage som systemet utgjorde och försåg det bara med en öppning. Fångstgroparna har använts både till älg och vildren.
Man har funnit fyrtio fångstgropar i Hotagsområdet. I trakterna kring Valsjöbyn finner man fångstgropsystem på södra sidan av Valsjön, mellan Stor-Rössjön och Lill-Rössjön. Ett annat system ligger nedanför Halvarbodarna nordost om Hasslingarna. Det finns också fångstgropar vid Stor-Hasslingens utlopp.
