Bjenn, skråggen och gaupa är de gamla jämtska orden för de stora rovdjuren björn, varg och lo. I Ålåsen finns ett björnspjut bevarat. Slidan av älghorn är kvar kring spetsen och det är rispat av björnklor. Spjutet var långt fram i tiden ett vanligt björnvapen. Men det var genom björnsaxen och nya träffsäkra bössor som björnen höll på att utrotas. Sax började man allmänt använda i slutet av 1700-talet. De nya vapnen hör till senare hälften av 1800-talet.
Stora jämtländska björnjägare från 1800-talet var också björnutrotare av stora mått. De hade skjutit tiotals björnar innan de hängde upp bössan för gott. A. Gerdin från Offerdal som levde en bit in på 1900-talet hade dödat femtiofem björnar. Åtta av dem tog han på ett enda år, 1851.
Eftersom björnen kunde riva boskap och konkurrera om älgstammen sågs han som ett skadedjur. 1864 höjdes skadepremierna för rovdjur kraftigt. När björnen i början av 1900-talet blivit utrotad i kustlandet och i södra och östra Jämtland fanns det fortfarande en björnstam i Hotagen. Den höll till uppe mot gränsen till Frostviken. Det var skottpengar på björn fram till 1893. Jägaren fick förutom de femtio kronorna i skottpengar lika mycket eller mer för skinnet. När köttet dessutom hade en till två kokroppars värde förstår man att den farliga jakten lönade sig.
Man tjänade så mycket på en fälld björn att det säkert sköts djur som aldrig rivit vare sig ren eller annan boskap. Skinnet betalades bra, särskilt om det var svart och hade grov ragg. De mindre och ljusare björnarna som än i dag kallas myrtussar gjorde ingen skada på boskapen. Det var de stora slagbjörnarna som kunde döda djuren som sommartid betade på skogen. En gammal slagbjörn kunde fälla en häst.
När sportjakten, som den kallades, kom igång och herrekarlar söderifrån åkte till våra trakter för att jaga anordnades björnjakter och man sålde så kallade björnringar, områden med ringad björn. För det mesta var det fråga om jakt vid björniden. Man kunde få upp till femhundra kronor för en björnring som låg nära en järnvägsstation.
På den tiden fanns det fortfarande jägare i nordvästra Jämtland som drack björnens blod vid slakten för att bli starka och modiga. Att det var vanligt att det i Jämtland stektes plättar av björnblod får man väl skylla på fruntimren. Deras respekt för manlighetens riter kanske inte var grundmurad.
Nu har björnstammen återhämtat sig. Bjenn som han egentligen heter på jämtska rör sig över stora delar av området. Krokoms kommun norr om sjösystemet Hotagen – Valsjön - Rengen har under älgjakten en tilldelning av två björnar varav Hotagens sameby har rätt att skjuta den ena.
Björnjakten är fortfarande en stor händelse i våra trakter. En skjuten björn rapporteras alltid på lokalradion - inte minst därför att tilldelningen är slut när den är skjuten. Tidningarna har fotografier av jägare, hundar och byte. Man ser ofta inramade fotografier i hemmen där björnen ligger med en käpp i gapet och visar tänderna omgiven av jägare och upphetsade hundar.
Vargen, som förr i världen kallades skråggen i Jämtland, utrotades i Hotagen på 1920-talet. Då hade stora vargflockar dödat så mycket ren i Hotagenfjällen att de renskötare som då bodde där tvangs att flytta. Samerna i den nuvarande Jingevaerie sameby flyttade in efter dem när tiderna blev bättre.
Det fanns vargår som man mindes och talade om länge. Vintern 1909 strök stora vargflockar omkring inpå knutarna i Flyberg. Barnen hölls inomhus. I Hotagen berättade man länge om vargavintern 1918. Två lappar, Jonas Hindriksson och Anders Sivertsson var då anställda som vargjägare och betalades med dagspenning.
I Hotagens by såg Edvard Gruvelgård när han var pojke flera gånger en vargflock på sju, åtta djur springa förbi ute på sjön. Det var i början på 1920-talet.
Man jagade varg på alla upptänkliga sätt i äldre tider: med sax och i varggropar och varggårdar, med hund och bössa och till slut som här i Hotagen med förgiftad åtel. Men den jaktmetod som framförallt användes av både den samiska befolkningen och nybyggarna var hetsjakten på skidor. När den tunna skaren bar skidåkaren men inte vargen, då var det dags att ge sig ut på vargjakt. Den kunde försiggå ända in i slutet på april. Vargen spårades upp och förföljdes, ofta av jaktlag. Var det flera vargar i flocken kunde förlöparen sticka eller slå ihjäl ett djur och lämna åt dem som kom efter att göra upp det och ta vara på skinnet. Själv fortsatte han efter flocken. Jägarna behövde ofta inget särskilt vapen. De slog ihjäl den utmattade vargen med skidstaven.
Den utrotade vargen är kanske på väg tillbaka i våra trakter. I Laxsjö var tre vargar synliga vintern 1993-94. Järven har också jagats som skadedjur liksom lon som i våra trakter kallas gaupan. Järven är sällsynt men för sju åtta år sedan syntes en järv på vägen mellan Hotagen och Rötviken. Det verkar däremot troligt att lostammen har ökat på senare år. På vårvintern jagar gaupan och lägger bytet hos ungarna innan hon ger sig ut för att hitta en hane att para sig med. Den tiden kan man se många spår av lodjur kring våra byar. I Valsjöbyn syntes i mars 1994 bland alla tassmärken i snön efter gaupan mycket stora spår uppe vid Rörtjärn.
När man ser rovdjursspår eller spillning eller rentav har ett björnmöte i våra trakter brukar man tala om det man och man emellan. På det sättet håller vi nog ganska bra reda på hur björn och lo rör sig. En del rätt osäkra iakttagelser av mårdhund har också gjorts på senare år. Mårdhunden är ju extremt skygg och svår att observera.
