Ännu in på 1920-talet kunde ett fint ekorrskinn ge lika stor inkomst som en dagsförtjänst i skogen. Ett rävskinn gav lika mycket som en månads skogsarbete. Vid den här tiden var det ont om arbete och folk emigrerade från Hotagsbygden. Det var inte underligt att jakten hade stor betydelse. De som var barn på den tiden menar att för familjerna var det ofta en fråga om överlevnad. Det nersaltade köttet från en fälld älg kunde vara avgörande för hur de skulle klara sig över vintern.
Men det var ont om älg. Valsjöborna kunde förfölja älgen i flera dagar om den spårats runt byn. Det berättas om några jägare som spårade en älg nära Gunnarvattnet och förföljde den i tre dagar innan de kunde fälla den i närheten av Storåbränna. Fast man fick bära köttet så långa vägar togs bokstavligen allt tillvara. Lungor, lever, fett tog man med. Det kokades pölsa och lungmos och klövsylta som liknar inkokta grisfötter. Man rökte köttet i bastu. Men det mesta saltades ner i stora träkar.
Älghudarna tog man också reda på. Det fanns ett garveri i Rötviken som beredde hudar från trakten. Men det förekom också att man garvade hudarna i hemmen. Då skulle de först rötas, d.v.s. ligga i vatten ända tills håret släppte, och sedan noga skrapas rena från hinnor. Därefter sträckte och torkade man dem. Innan de var helt torra skulle de mjukbehandlas och det gjorde man genom att gnugga dem.
I den här trakten har man använt fångstgropar för älg in på 1900-talet. Några jaktlag hade man inte i äldre tid. Några karlar följdes åt och hade hundar med sig. 1949 bildades ett jaktlag som sedan hade samma jaktledare, Johan Stattin, i femtio år. Då hade jakten reglerats så att man jagade älg tre dagar på hösten. Det infördes 1930. 1952 utsträcktes tiden till fem dagar. Man betalade till att börja med inga jaktarrenden utan markägaren fick lårlotten.
Det tjuvsköts förstås. Ännu finns det bybor som minns auktioner på beslagtaget älgkött i magasinet vid affären. En auktion blev särskilt minnesvärd för när fjalingen (fjärdingsman) öppnade dörren till magasinet för att börja försäljningen var köttet tillbakastulet.
Jakten på småvilt och fågel var också en viktig inkomstkälla. Skinnen från smärre djur som lekatt, ekorre och räv såldes till kringresande uppköpare. Mård var det ont om. En av uppköparna hette Pavlus (Paulus) Wikman och var från Bakvattnet. De som var barn då minns honom för att han hade en så stor klumpfot. På 30-talet fick man 2.50 för ett ekorrskinn.
På 20- och 30-talen var det ont om tjäder. Det fanns något mer av orre. Mest jagade man ripa och använde då huvudsakligen snaror. I äldre tid var snarorna av tagel. Senare hade man mässingstråd och numera har de som har tillstånd att snara alltid rostfri tråd.
En riktig ripjägare hade kanske tvåhundra snaror och mer. Det var inte ovanligt att man fick 20 - 30 ripor på en dag. Fjällskarrn sa man om ripan. Röja det var tjäderhönan och tuppen hette tjadertuppen. Och så var det orrn och järspen.
Ett namn som Haragråbba säger att harjakten då som nu var ett karlnöje. Björnjakt var en stor händelse som man mindes länge. År 1896 togs en björn med sax på Björnklumpen. Evenemanget fotograferades och du kan se bilden på vår turistbyrå.
Lodbössan hade då ersatts av Remingtonarn. Men saxen användes fortfarande. Björnen - eller räven i de mindre saxarna - kunde fortfarande röra sig sedan foten fastnat i saxen. Men han rörde sig inte snabbt och blev uppspårad.
Gillersticka, räv- och lobås och mårdstock användes också. Långt senare kom minkfällorna. Minkarna rymde från norska farmer eller släpptes helt enkelt på grund av foderbrist under kriget. Mink tas fortfarande i fällor vid stränderna i Valsjöbyn. Båsen liknar små hus och lockar djuret med ett bete. Bytesdjuret kommer in men kan inte ta sig ut igen. Stockarna är lagda så att de faller ner och dödar bytesdjuret när det försöker ta betet. Renskötarna använde det s.k. vargbenet i bakläggen på renen för att döda varg. Det vassa skenbenet böjdes och bands om med senor och kött. Vargen slukade betet och i magen spratt det grymma vapnet ut. Att både renskötare och bybor hatade vargen var kanske inte så underligt. Omkring 1910 blev ett 30-tal renar vargrivna på en enda gång uppe vid Vinklumpen. Vid den tiden fanns det särskilda vargjägare anställda. I Valsjöbyn minns man en från samebyn som hette Sivertsson.
Per Persson i Bågavattnet dödade i slutet av 20-talet två vargar genom att lägga ut förgiftad åtel. Han ersattes med två renar av renskötarna. Skottpengarna på varg var vid den här tiden 250 kronor. Efter 1920-talet har det inte funnits varg kring Valsjöbyn.
Om björnjakt berättar Abel Persson i Bågavattnet i Hilding Johanssons bok ”Ensliga torp och gårdar”.
